Brokigt inte så tokigt

En Södertälje-snubbe som flyttat till Skåne utbrast under en middag i den nya släkt som han troligen framöver kommer att bli ingift i att:

”Det är så bra i Skåne, för där kallar man saker för vad de är. Fläskkarré heter grishals helt enkelt. I och för sig heter fläskfilé ibland fläskhare men det är väl klart att det finns svin även bland hararna.”

Harar är ett släkte som vi, i sann queer-anda, inte uppfunnit några ord betecknande hanvarianten och honvarianten.

Båda heter hare.

Jämför med hund som ju betecknar både ras och hanhundar. Honorna sorteras in under ordet tik/ar. Denna språkliga särskiljning finns det kanske inte för pingviner heller, med tanke på hur queer de verkar vara. Homopingvinerna i Tyskland ratar snygga svenska flickpingviner. Det torde de vara ensamma om i Europa. ”Svenska flicka” är ju omåttligt populära i till exempel medelhavsländerna.

Och ni som ivrar för det könsneutrala hen istället för hon och han bör tänka till.

De tyska pingvinerna har ju uppenbara reproduktionsproblem. Å andra sidan är hararna släkt med kaninerna, och trots att inte heller detta släkte fått några beteckningar som delar upp dem i honor och hanar har de uppenbarligen inga reproduktionsproblem överhuvudtaget. Många är de män som drömmer om att återfödas som kaniner på Gotland till exempel.

Nu har vi ju också fått något nytt att drömma om. Tänk att få återfödas som dvärgschimpans, denna art som löser alla konflikter med sex. Och något måste vi ju hitta att drömma om, för ny forskning har förstört gamla beprövade symboler. Tidigare var lejonet något som verkligen stod för det vi tror är manligt. Hanen har som äldre, kontroll och makt över flocken, som ung får han slåss för sin rang. Han är inte med och fostrar ungarna och kan ha umgänge med flera honor under samma parningsperiod. När han befruktat dem bryr sig inte honorna om honom längre. Ja, så trodde jag länge att det fungerade. Läste dock i Expressen att den amerikanske biologen Bruce Bagemihl har kartlagt homosexualitet i djurvärlden och funnit att homo- och bisexuella beteenden finns bland exempelvis: Lejonhannar, tjockhornsfår och späckhuggare. Dessutom bland dvärgschimpanser, där de flesta är bisexuella.

Efter en liten bläddring i litteraturen blir det mindre märkligt. Hur kan man överhuvudtaget höja på ögonbrynen för något sådant som bisexualitet. Vi ”skapas” alla som ett neutrum, sedan tar det faktiskt längst tid för naturen att bestämma sig för att skapa avkomman som med lite tur tillslut blir män. Sett till kromosomuppsättningen, XY, är det ju något som haltat. XX är liksom mycket stabilare, balanserat. Och nu utropar kanske någon: dennna ständiga jakt på symmetri. Ja, i det här fallet så är det otvivelaktigt bättre. Märk alla könsspecifika sjukdomar som enkom drabbar män. Hur många färgblinda kvinnor har du hört talas om? Nåja, några kan skådas om man går på en eller annan långlördag. Men ta och kika på de män som shoppar utan att ha sin fru med som smakråd… Fru-lös som jag är passar jag på att tacka expedit-”kexen” på en viss butik på Stora gatan, ni ser ju till att jag inte ser helt fördjävlig ut. Och slipper visa mina partiella svårigheter med att se något fel i att kombinera från närliggande färgskalor: rött, rosa och orange och gult… För i motsatts till vissa homofraktioner ser jag inte alls något fel i att vara olojal och vilja ha allt. Exempelvis lång semester och hög lön – gärna samtidigt.

Naturhistoriska riksmuseet har nu öppnat världens första utställning och homosexualitet i djurvärlden. Äntligen, säger jag.

Litterärt mode och modet att vara litterär

Vad är det med detta koketterande med arbetarklassens attribut och perspektiv?

I bokskörden de senaste åren finns många exempel att hämta. Och de är alltid skrivna från en balkong högre upp. De som för pennan ser tillbaka på sin uppväxt i arbetarklasshem; de är givetvis inte kvar i detta. Längesedan nu en skribent kunde vara autodidakt. Kjell Johansson, Torbjörn Flygt – och om man utvidgar begreppet något – Zibignew Kuklarz. Berättaren är jurist, reklamman eller författare i dessa romaner. Befinner sig med andra ord långt ifrån industrigolv och kabeldiken.

Efter diverse modereportaget vet vi nu att det hetaste är att klä sig som en fattig arbetare från förra seklets början. Slitstark skjorta, värmande väst, som inte hindrar rörelsefriheten som en jacka gör, och jeans eller andra grova byxor.

Det var den gamla förklaringen till modet det.

Arbetarna hade inte råd att slita ut arbetsplagg i parti och minut, så de valde material som höll länge och gjorde att de kunde klara de långa arbetspassen och det höga tempot. Men det påbjudna på fritiden var – hel och ren. Dessa män skulle bli väldigt konfunderade om de såg att 1 300 kronor är ett vanligt pris för moderna jeans som ser ut att olyckligt ha fastnat i tvättmaskinstrumman, eller gått en närkamp med en flock hungriga vargar.
Jag blev i alla fall förfärad och gick tillbaka till butiken med mina nya jeans, givetvis köpta på rea. De hänger tyvärr kvar i min garderob – trots bister uppsyn och vad jag tyckte bra argument för att få pengarna tillbaka. Jag fick dock ett par överblivna garbadinbyxor som bonus. Vissa expediter innehar verkligen en övertygande charm. Nu verkar ju detta mode tack och lov sjunga på sista versen tycker en sida av mig. Va! Redan dags dags att köpa nya, de är ju inte riktigt sönder än, bara på låtsas, tycker den andra.
Design, ja.

För att klä dig i helrätt arbetarstil vill det till att du verkligen har sedlar i plånboken… Förutom jeansen, äter en av designern påbjudet sliten Dolce & Gabbana väst upp en stor del av en städares månadslön. För att inte tala om mina kompisar tidningsbärarna. De gör slut på hela lönen, om de nu inte jobbar ”extra” någon annan stans.

Men jag såg nyligen en trafikväst på en större matvaruaffär för knappa 40 kronor. Jag köpte den.

Fattig arbetare är jag ju redan.

För ni kan väl inte på allvar tro att jag knäcker extra som krönikör av någon annan orsak än den höga lönen. Dagstidningar betalar rena fantasiarvodena… Det är en fantasi att få anständigt arvode, alltså. Nej, livet och skrivandet är ett lidande.

Tur att man är masochistiskt lagd.

Tack vare trafikvästens låga pris kan jag nu äta falukorv på fredag och dessutom få några hundra över att skänka till Rädda barnen – och dessutom vara inne. (Den bör användas ute stod det på emballaget, men allt som är tryckt är ju inte sant.)

Alternativet var att rota fram min morfars ylleväst. Men han var väldigt rakryggad, så den passar nog inte mig ändå. Lika bra att låta den ligga i malpåse och plocka fram den när modegurusarna förläst sig på läran om skadeinsekter och noga ritat scheman för var och hur detta plagg ska få den rätta locken av förlorare i en närkamp med tygtuggande svärmare. Ett snyggt malhål precis vid ryggslutet är minsann inte så lätt att fixa till.

Dubbel egg och tudelad tunga

Det finns två marknader – en som sysslar med varuproduktion och en som uppehåller sig vid värdeproduktion.

Dessa två går i praktiken inte att skilja åt, de slingrar sig kring varandra likt ormhassel, trots det vill ingen av dem kännas vid den andre. Eller i alla fall göra det så lite som möjligt.
Varuproduktionsmarknaden styrs av samtida vinst men lider även av dålig förmåga att göra prognoser på framtida kostnader. Vad kommer detta nu helt ofarliga kemiska medel att med tiden visa sig kosta i skadestånd? Vilka förutsättningar kommer att gå förlorade om vi producerar denna vara nu, för att med tiden uppdaga dess inverkan?

Detta är ofta inte överblickbart. Dessa framtidens kostnader.
Värdeproduktionen styrs av samtida kostnader och lider av dålig förmåga att utverka prognoser om framtida vinster. Vad kommer att ge ekonomisk vinning? Vad kommer att representera bestående värden?

De är ofta inte överblickbara. Dessa framtida vinster.

När dessa möts, vilket händer gång efter annan trots motvilja, händer det att värdeproduktionen börjar generera vinst och varuproduktionen bestående värden. Exempelvis när dammsugardesign gör att denna vara blir efterfrågad långt efter det att funktionen är inte längre är attraktiv, gammalmodig eller helt försvunnit. När en undergroundmålares verk blir eftertraktade varor och fungerar som främst det – varor ämnade för vinstinbringande. Eller när en författares roman blir en guldkalv för ett förlag, hundra år efter dess uppkomst.

Därför är kostnader möjliga vinster och vinster möjliga kostnader.

Vilket som blir vad kan vi i dag inte med någon metod utröna med visshet. Så låt det kostas och låt det vinnas, ingetdera låter sig passas in i form. Vi kan inte med säker vetskap rekommendera det ena eller det andra som rättan väg. Risken blir då i stället att vi beskär vinstmöjligheter och ökar kostnadsrisker.

Det är tur att inte alla använde neurosedyn eller köpte Volvo Albert. Och det är tur att Kafka blev utgiven tillslut.

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!