På spaning efter de kurvor som flytt

 

Han säger att du har tappat flera kilo sedan ni senast sågs.

Och att det kanske kan vara farligt.

Att det var dina former som gjorde dig unik. Dina bröst, som nästan försvunnit, var runda då. Nu ser de ut som ett litet barns. Och så hade du mer stjärt. På bredare höfter. Men den ser fortfarande inte ut som en nästan höftlös liten flickas.

Han hoppas att du snart blir gravid.

Så att din kropp börjar förstå att fett kan man inte bara vägra. Du säger att doktorerna inte vet varför den inte funkar, din kropps förmåga att uppta fett. Att det är något fel med bukspottskörteln, eller något sådant. Och du hoppas också att det inte ska leda till att du går ner ännu mer.

Kvällstidningarnas bilagor har inga bantingstips den dagen. De har inte ens en rubrik om våldtäkt.

Du undrar vad som är fel, om det är något du har sagt.

Det är det inte.

Bara det att världen just i dag inte är deprimerande. Att det är som om den smärtan du bär raderar ut alla de andra. Han hittar ingenting om de andra krigen. Ingen löpsedel om blodiga sammandrabbningar. Det är som om någon strykit dem från agendan. Att sluggarna fastnade i en bredbandskabel på väg till redaktionerna. Som om alla på TT har tagit ledigt, olovligt. Har bara gått ut i solen och sagt: ”Det är fan ingen mening med att skrämma folk hela dagarna. Nu sätter vi oss och kramas och äter vars en baguette. Med Brieost.” 

 

Varför kan vi inte lyfta fram dessa smedflickor?

Det tycks mig som att vi inte alls längre lever i en värld av ord,
trots all skriftlig information som finns på internet och alla
dokument som flödar kring oss. Nej, tvärtom lever vi i en värld
där bilden är allt: teven är vårt altare, reklamen vår psalmbok och
filmregissörerna våra präster.
Litteratur är ju ett sätt att måla bilder med ord, att göra berättelser
som stillbilder. Särskilt tydligt blir detta i poesin, som i sin
form skildrar frusna ögonblick, känslorna kring det som blir kvar
när kamerablixten brunnit av. Märk väl också att det inte finns
några röliga bilder – 25 till 30 stillbilder
per sekunden blir till film.

Detta borde höja poesin till det allra
högsta.

Myten om patriarkatet

Vikingarna var skapare av en
mycket stark kultur som var bärkraftig
under flera hundra år. Jag tror
att en av förklaringarna var att deras
skalder sattes lika högt i samhället
som deras krigare. Allt traderades muntligt och därför lärde sig
alla hur en bra berättelse borde vara uppbyggd. De var inte först
och främst ett krigarfolk, utan bönder och framstående köpmän.
Reklam är också ett mycket effektivt berättande, och jag tror att
de visste hur de skulle varva krig och plundringsräder med fredliga
sysselsättningar. Och att använda myterna om vildarna från
nord för att bli ännu skickligare handelsmän.
Nåja. Hur ska vi då förvalta vårt arv? Oscar Wilde, den bäste i
mångt och mycket enligt mig, har sagt att vikingarna upptäckte
Amerika, men var smarta nog att lämna det. Detta finns det i dag
arkeologiska belägg för. ”Vi” var först, 500 år före Columbus. Och
vi mötte indianerna (skrälingarna), vi nordmän och kvinnor. För
vikingasamhället var inte alls så mansdominerat och patriarkalt
som man kan tro. Vikingakvinnan hade full rätt att vara landägare
och hantverkare, hon kunde neka att gifta sig med en man
hon inte ville ha, eller ta ut skilsmässa och gifta om sig. Hon var
fri att känna lust och det var ingen skam att få ett frillobarn.

Gudrid – en modern kvinna

Gudrid den beresta var en mycket stark och aktad kvinna som
upptäckte mången nya länder. Hon var dessutom gravid under
en av de hårdaste färderna till den stora kontinenten i väster, och
födde en son i Amerika, den första europé som fötts i landet.
Jag har nyligen hört en teori om flickor med krut i. Eowyn i filmen
Sagan om ringen framstår som en trånsjuk liten brud som
bara vill ha Aragorn. I böckerna är hon en krigarsjäl, som i Faramir
hittar sin jämlike och den stora kärleken. I filmen hoppar de
över Eowyn och Faramirs kärlekshistoria, den far förbi i en blick
och en handhållning. Eowyn platsar in i den där kategorin karaktärer
som man kan kalla för ”smedflickor”. De där starka, självständiga
tjejerna som aldrig får prinsen för prinsarna väljer uteslutande
oförargliga prinsessor. Aragorn väljer Arwen.
Smedflickorna har fått sitt namn från flickan som är smed i En
riddares historia. Även där väljer riddaren en vän och skir prinsessa
i stället för en stark och självständig kvinna. För att inte tala
om alla smedflickors urmoder, Rebecka i Ivanhoe. Den kloka,
smarta, vackra Rebecka som ändå inte har någon chans mot den
docklika lady Rowena.
Vad sänder det ut för signaler till små flickor/unga tjejer? Var
menlös så får du pojken. Om du är tuff och självständig har du
inte en chans…

Å andra sidan… att få prinsen är kanske inte det allra viktigaste.

Smedflickornas återkomst

Varför kan vi inte lyfta fram dessa smedflickor? Var är feministerna?
Gömda i ett träsk av queerteori och seperatism?
Men det börjar hända saker. Jämlikhetsforskaren Ingemar Gentz
skriver om den moderna mannen och hur maskulinitet i dag har
breddats. Det finns fler och fler som inser att
det inte alls är dumt att lämna makten
ifrån sig och släppa fram kvinnorna. Några
går så långt som att visa att det bara finns
fördelar med att stödja kvinnorna, genom
hemarbete och att vara till för kvinnans
behov. Kanske har teoretikern i Stockholm
sniffat upp vad som komma skall.
Smedflickornas återkomst. För om
männen förstår vad de har att tjäna
på att ge plats tror jag att vi inte
längre kommer att dyrka dessa
mesiga prinsessor som inte vågar
utnyttja sin fulla potential.
Det är lite märkligt att ”flickor”
idag, 2008, fortfarande kan få allt
genom att vara oförargliga, söta och
le. Pina sig själva och spendera näst intill
hela lönen på att se ”vackra”
ut. Men i ett samhälle som dyrkar
bilden är det inte så konstigt kanske.
Därför, minna herrar, våga bli en riktigt
viking du också, plocka upp diktsamlingen,
ställ dig vid spisen och börja
vandra på en guldbeströdd väg mot ett
starkt och bärkraftigt samhälle. Så kanske
nordmännens ”goda rykte” ännu en
gång flyger över jorden.

Litterärt mode och modet att vara litterär

Vad är det med detta koketterande med arbetarklassens attribut och perspektiv?

I bokskörden de senaste åren finns många exempel att hämta. Och de är alltid skrivna från en balkong högre upp. De som för pennan ser tillbaka på sin uppväxt i arbetarklasshem; de är givetvis inte kvar i detta. Längesedan nu en skribent kunde vara autodidakt. Kjell Johansson, Torbjörn Flygt – och om man utvidgar begreppet något – Zibignew Kuklarz. Berättaren är jurist, reklamman eller författare i dessa romaner. Befinner sig med andra ord långt ifrån industrigolv och kabeldiken.

Efter diverse modereportaget vet vi nu att det hetaste är att klä sig som en fattig arbetare från förra seklets början. Slitstark skjorta, värmande väst, som inte hindrar rörelsefriheten som en jacka gör, och jeans eller andra grova byxor.

Det var den gamla förklaringen till modet det.

Arbetarna hade inte råd att slita ut arbetsplagg i parti och minut, så de valde material som höll länge och gjorde att de kunde klara de långa arbetspassen och det höga tempot. Men det påbjudna på fritiden var – hel och ren. Dessa män skulle bli väldigt konfunderade om de såg att 1 300 kronor är ett vanligt pris för moderna jeans som ser ut att olyckligt ha fastnat i tvättmaskinstrumman, eller gått en närkamp med en flock hungriga vargar.
Jag blev i alla fall förfärad och gick tillbaka till butiken med mina nya jeans, givetvis köpta på rea. De hänger tyvärr kvar i min garderob – trots bister uppsyn och vad jag tyckte bra argument för att få pengarna tillbaka. Jag fick dock ett par överblivna garbadinbyxor som bonus. Vissa expediter innehar verkligen en övertygande charm. Nu verkar ju detta mode tack och lov sjunga på sista versen tycker en sida av mig. Va! Redan dags dags att köpa nya, de är ju inte riktigt sönder än, bara på låtsas, tycker den andra.
Design, ja.

För att klä dig i helrätt arbetarstil vill det till att du verkligen har sedlar i plånboken… Förutom jeansen, äter en av designern påbjudet sliten Dolce & Gabbana väst upp en stor del av en städares månadslön. För att inte tala om mina kompisar tidningsbärarna. De gör slut på hela lönen, om de nu inte jobbar ”extra” någon annan stans.

Men jag såg nyligen en trafikväst på en större matvaruaffär för knappa 40 kronor. Jag köpte den.

Fattig arbetare är jag ju redan.

För ni kan väl inte på allvar tro att jag knäcker extra som krönikör av någon annan orsak än den höga lönen. Dagstidningar betalar rena fantasiarvodena… Det är en fantasi att få anständigt arvode, alltså. Nej, livet och skrivandet är ett lidande.

Tur att man är masochistiskt lagd.

Tack vare trafikvästens låga pris kan jag nu äta falukorv på fredag och dessutom få några hundra över att skänka till Rädda barnen – och dessutom vara inne. (Den bör användas ute stod det på emballaget, men allt som är tryckt är ju inte sant.)

Alternativet var att rota fram min morfars ylleväst. Men han var väldigt rakryggad, så den passar nog inte mig ändå. Lika bra att låta den ligga i malpåse och plocka fram den när modegurusarna förläst sig på läran om skadeinsekter och noga ritat scheman för var och hur detta plagg ska få den rätta locken av förlorare i en närkamp med tygtuggande svärmare. Ett snyggt malhål precis vid ryggslutet är minsann inte så lätt att fixa till.

”Ey len, mig vara kirurg…”

Någonting har hänt med arbetar(klass)litteraturen. Denna gamla
goda tradition uppburen av autodidakter som saknar motsvarighet.
Tidigare handlade den om det knappa och hårda livet som
arbetare och skildrades av självlärda skribenter som själva levt
eller levde med fötterna på industrigolvet och händerna ständigt
såriga av dagens värv.
I den moderna arbetarlitteraturen däremot skildras liv i periferin.
Samma villkor, samma hårda leverne, men utan koppling
till arbetslivet. Och kanske är det ett självklart byte av fokus. Länge
har det sagts att det inte finns någon arbetarklass i Sverige. Det
som inte betecknas finns inte… Sverige
är dock ingen socioekonomisk
lök – där en liten del tillhör toppskiktet,
de som äger och styr, och en
liten del botten, de som inget har och
över ingen råder, och i mitten en stor
medelklass; arbetarna som nått villa,
Volvo och videostadiet: som materiellt
har en standard som tidigare
endast var förunnad den bildade medelklassen. För det som fattas
är friheten. Denna nya ”medelklass” styr inte över sina egna
villkor, jobbar för någon annan och har mycket små möjligheter
att påverka. Offentlighetens arena tillhör fortfarande de bildade
klasserna, även om många yrkesverksamma i detta skikt har avsevärt
lägre lön än de anställda från den maskerade arbetarklassen.

Vi lever alltså fortfarande i socioekonomisk pyramid.

Men under denna, i pyramidens botten, finns en grupp människor som inte bara materiellt
halkat efter. Deras villkor liknar de som arbetarna hade
under början av 1900-talet. Dagens arbetarklass består av de som
inget arbete har. Av de som är helt utestängda från möjligheterna
att påverka, som skuffats undan i ”betongreservat” utanför städerna.
De kämpar för upprättelse, de kämpar för erkännande, de
kämpar för att få finnas. Den moderna arbetarlitteraturen skildrar
följaktligen livet i förorten.
Med sådana författarnamn (och skildringarna i ditos romaner/
dikter) som Jonas Hassen Khemiri, Daniel Boyacioglu, Alejandro
Leiva Wenger, Johannes Anyur, Zbigniew Kuklarz och Hassan Loo Sattarvandi står
det klar att dagens arbetarhjälte inte är uppfödd på mjölk från
svenska bondbyar, inte stått vid maskiner som svarvat nya kullager
åt SKF eller bockat plåt till Volvobilar av tidig modell. De har
i stället lyckats skapa en något så när fungerande tillvaro – under
nivån för existensminimum. Trångt boende, som i längorna och
torpen under seklets början, med mössan i hand väntandes på
något tillfälligt jobb hos någon släkting som lyckats får några hjul
att rulla med medel från hemlandet eller sparsamma släktingar
(för några lån till egna verksamheter går inte att ta i svenska banker).
Eller med Boyacioglus ord: ”Vit makt och svartskalleförakt
som tack för grym jävla bra svart arbetskraft”.
Tio procent av Sveriges befolkning är av utländsk härkomst. De
från denna lilla grupp är ofta väl utbildade, alltid begåvade –
annars hade de aldrig lyckats ta sig till ett så litet land i den kalla
nord som Sverige är vid en jämförelse. Därför har vi löjligt högt
utbildade korvförsäljare, barnskötare och pizzabagare. Är pizzaslicen
perfekt skuren? Din pizzabagare kan vara kirurg… för
som Boyacioglu skriver: ”Cement/ gör mig inkompetent” och även
om du inte är arbetsförmedlare är det kanske något att fundera
över.
Mindre smarta eller bara mer desperata, det finns också de som
sålt hus och hem för en biljett med Asyl airways
och kryssat i rutorna: önskas passförlust?
Båtflykting? Politiskt förföljd?
För att sedan utnyttjats grovt av krämare
som marknadsanpassat lidande
och håller kommersen i gång i denna
cyniska ”bransch”. Och offren hamnar
definitivt inte på en pizzeria nära dig.
Nu när förlagen öppnat upp och
börjat se att det gäller att hänga
med, för att kulorna inte ska
rulla ned i grannens kassakista,
är följande undran inte
särskilt radikal – när ska resten
av samhället fatta och göra
likaledes. Kan bara hoppas att
vi slipper vänta tills hip-hopen
slår in dörrarna till jobb som
kirurg, kärnfysiker, sociolog
också. För den har verkligen
gjort ett svettigt värv när det
gäller musikbranschen (och
indirekt litteraturen, i synnerhet
poesin). Det fattas nämligen
inte välutbildade i Sverige, bara
personer med ”rätt” efternamn och
(grisblek) födelseattest.
”Och vem fan har sagt att jag är
Invandrare från förorten/ Jag är en
svenne från Syrien …”
Den skarpe Boyacioglu, igen…

Mångkulturalism – till vilket pris?

Sveriges regering har okritiskt anammat sagorna om mångkulturalism. Det verkar gemene man också gjort. Vad vi som medborgare bör fråga oss är om dessa liksom andra idéer går att överhuvudtaget kritisera.

Vad innebär mångkulturalism?

Visst, det är fint och bra att ha det som överbyggnad, det är fint och bra att se till alla människors lika värde.
Jag hävdar dock att idén om mångkulturalism som sådan går tvärs emot detta. Vi i Sverige tillämpar en politik som mörkar fördomarna och tror att om vi lägger locket på och inte diskuterar detta – utan enas på bred front om att vi ska leva i ett mångkulturellt samhälle till vilket pris som helst – så svälter vi ut rasismen.
Det praktiskt tillämpningen av idén ger tvärt om grogrund för rasism. Inte bara mellan svenskar och invandrare utan även mellan olika invandrargrupper. Vad gör vi då under mångkulturalismens flagg? Vi skapar getton, vi reducerar medborgare till en ny socialgrupp, nummer fyra, och vi tar ifrån våra nya medborgare rätten att känna sig delaktiga: gör dem maktlösa. Varför? Det finns forskning att tillgå, bland annat från Tyskland, vi kan blicka över sundet och se vad Danmark kämpar med för problem kring detta Men då måste vi våga diskutera och kritisera, och då blir man per definition rasist i Sverige.

Vem vill vara det?

Marginaliserade människor tar till de metoder som hjälper dem att överleva. Det är inte konstigt. Kan vi inte hjälpas åt att avmarginalisera i stället för mångkulturalisera? Hemlösa och alkoholister har vi större överseende med. Deras handlingar bottnar också i en marginalisering. (Så även med rasister.) En önskan att finna en identitet. Att vara missbrukare är bättre än att vara ingenting. Aleksandra Ålund har skrivit om detta i ”Multikultiungdom. Kön, etnicitet, identitet” och tagit upp problemen med att vara två- eller flerkulturell: mångkulturell på ett individplan.

Tänk om någon genom ett effektivt samhällsmaskineri tog ifrån dig din identitet. Reducerade dig till en marginaliserad och maktlös människa. Tror du då att du skulle ge upp, eller fortsätta kämpa för din överlevnad och för att bli bekräftad så att du i alla fall visste att du fanns? Att vara en avskydd person är i det läget bättre än att inte vara en person överhuvudtaget. Att vara en gängmedlem är bättre än att inte ha någon familj alls. Att leva ut trauman är bättre än att låta dem äta dig inifrån.
En mångfasetterad syn på mångkulturalism tar med problemen i beräkningarna och förbereder för att klara av dessa innan man sjösätter skutan i stället för att hoppas på att kunna täta hålen under gång.

Rosengårdskolan i Malmö har genomfört ett projekt i denna anda som fallit väl ut. Kodorden har varit inflytande, bekräftelse och delaktighet.
Varför läsa handboken och ritningen innan man monterar ihop radioapparaten? verkar emellertid vara dagens melodi. Och att låta mångkulturell i praktiken betyda samma sak som marginaliserad. I så fall har vi en hord av ”tvättäkta svenskar” som också är mångkulturella – utan att veta om det. Jag hoppas verkligen att detta inte var tanken med begreppet från första början, då jag i sak inte ser något fel med en önskan att leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi är människor allihop. Med samma skyldigheter och rättigheter inom samhällets ramar.

Dubbel egg och tudelad tunga

Det finns två marknader – en som sysslar med varuproduktion och en som uppehåller sig vid värdeproduktion.

Dessa två går i praktiken inte att skilja åt, de slingrar sig kring varandra likt ormhassel, trots det vill ingen av dem kännas vid den andre. Eller i alla fall göra det så lite som möjligt.
Varuproduktionsmarknaden styrs av samtida vinst men lider även av dålig förmåga att göra prognoser på framtida kostnader. Vad kommer detta nu helt ofarliga kemiska medel att med tiden visa sig kosta i skadestånd? Vilka förutsättningar kommer att gå förlorade om vi producerar denna vara nu, för att med tiden uppdaga dess inverkan?

Detta är ofta inte överblickbart. Dessa framtidens kostnader.
Värdeproduktionen styrs av samtida kostnader och lider av dålig förmåga att utverka prognoser om framtida vinster. Vad kommer att ge ekonomisk vinning? Vad kommer att representera bestående värden?

De är ofta inte överblickbara. Dessa framtida vinster.

När dessa möts, vilket händer gång efter annan trots motvilja, händer det att värdeproduktionen börjar generera vinst och varuproduktionen bestående värden. Exempelvis när dammsugardesign gör att denna vara blir efterfrågad långt efter det att funktionen är inte längre är attraktiv, gammalmodig eller helt försvunnit. När en undergroundmålares verk blir eftertraktade varor och fungerar som främst det – varor ämnade för vinstinbringande. Eller när en författares roman blir en guldkalv för ett förlag, hundra år efter dess uppkomst.

Därför är kostnader möjliga vinster och vinster möjliga kostnader.

Vilket som blir vad kan vi i dag inte med någon metod utröna med visshet. Så låt det kostas och låt det vinnas, ingetdera låter sig passas in i form. Vi kan inte med säker vetskap rekommendera det ena eller det andra som rättan väg. Risken blir då i stället att vi beskär vinstmöjligheter och ökar kostnadsrisker.

Det är tur att inte alla använde neurosedyn eller köpte Volvo Albert. Och det är tur att Kafka blev utgiven tillslut.