Koll på organisationen av kolonister med organ

Att en stor del av de politiska eliten anser sig stå över lagar och regler, att de intar en sorts überattityd och inte behöver befatta sig med att betala skatt är inte ett sympatiskt drag inom borgerligheten.

Jag tror det blir deras fall.

För man kan inte ha en kapitalism med mänskligt ansikte, en reglerad kapitalism som bygger på goda värden och som värnar om människor. Det funkar inte så. Varför släpper de inte marknadsekonomin fri? Bort med alla skatter bort med all omsorg, låt bäste man klara sig bäst han kan. Girighet har alltid visat sig i alla politiska system.
Och fällt de som upprätthållit dem.
Och visst en obetald tv-licens är väl lite för futtigt för den häxjakt som det blev i media. Men minns Tobleroneaffären… Stegåtsidan kunde ju sagt att hon inte gillar public service, att hon vill ha kommersiellare teve, att digitalteve inte räcker som tecken på att public service är död och mammon regerar odemokratiskt. Att hon såg det som hennes uppgift som medborgare i ett demokratiskt samhälle att visa sin ståndpunkt genom civil olydnad. Men nej då.

Den borgerliga världen är lika dan i världen som i lilla Sverige. Bush bombar och kallar sin kolonisation fred. Industrialiseringen och därmed utsugningen av Kina och Afrika kallar vi bistånd och hjälp på vägen till ett demokratiskt samhällsbygge. Att ha en svart städhjälp kan man kalla barmhärtighet men lika väl kolonisation och tecken på världsordning i microformat: Var glad för att du får jobba som underbetald utan säkerhet.

Du som inte är västerlänning.

Du som inte tillhör övre skikten.

Du som inte äger produktionsmedlen och därför står över alla futtiga regler och lagar.

The world depends on me not you, säger borgerlighetens män till slöddrets kvinnor. Och det låter lite illa att det går så bra att foga in det i vackert prat om individualism.

Om ingen har makt, finns det ingen makt.
Den som bara har makt över sig själv kan inte trycka ned andra.

Individualism är ett redskap för bibehållande av maktordningen. Det är nämligen bara medelklass som kan vara individualister och inte vara beroende… eller tja svart arbetskraft måste vara utbytbar, finns det ingen arbetskraft blir de beroende av den, och just det kan man föra en politik som ser till att man inte blir. Men kalla det inte för att värna om välfärdssystem. Snälla lilla nya arbetarpartiet.
Att Pizzabagare fuskar med skatten visar bara att de är anarkoindividualister som inte vill vara beroende. Men dessa jagas. Det gör inte Ericsson när de lägger legotillvekning i Estland och Indien. När de anlitar företag som skjuter fackföreningsanslutna.
När de skatteplanerar bort miljarder. Det är nämligen så man gör, även hemma hos ministrarna. Och om det finns ett system så är det klart att man ska vara smart och nyttja det för största möjliga egen vinning. Det är väl individualistiskt. Eller i alla fall att tänka på sig själv som individualist.

Egoist? Varför är det ett så full ord. En egosist sätter sig själv och sitt eget bästa i centrum. Alltid på bekostnad av andra?
Tja, om ens egna behov är ens egna och inte någon slags representation, någon slags manifestering av självet och positionen, kan det kanske vara bra att egoistiskt sätta sina egna behov i centrum. Det kan ju vara så att det blir mer över till andra då. Man går inte i ledet. Köper inte det alla andra har.

En viss position kräver att man faller in i ledet. Det är ofta samma människor som anser sig vara liberala individualister som köper en stadsjeep för att alla andra på departementet har det. Men så ska det ju vara.

Konsumtion bygger på att vi är missnöjda eller känner att vi saknar något. Gör vi inte det kan det skapas behov. För hjulen måste snurra. Förlorar egentligen arbetarna mest på att de står stilla, hjulen?

Med borgarna blir vi inte medborgare med lön

Hör ni också ekot från gamla tiders drängvandringar?

Landets arbetslöshetskassor översvämmas av ansökningar om ersättning. Resurserna som läggs på administration spräcker budgetar innan de ens är lagda. De som tvingas vänta på sin ersättning har inga andra val än att vända sig till socialbyråerna för ekonomiskt bistånd.

Detta kräver dock planering.

Redan tre veckor innan du är pank ska du helst ha en färdig bunt kopior av allsköns intyg och dokumentation på dina utgifter. Att skaffa dessa tär på bland annat arbetsgivares och utbildningsinstansers knappa resurser. Återigen administrationskostnader. Och har du bråttom med att betala dina räkningar, för att inte hamna än längre ned i ekonomins sankmarker med betalningsanmärkningar och utmätningar, kanske socialkontoren kan tänka sig att ställa upp med ett lån. Detta gäller särkilt studenter och arbetslösa som väntar på sin ersättning. De kommer ju att ”få” pengar i sinom tid, och då kan de betala.

Och komma efter igen.

Dagens arbetsmarknad utgörs allt mer av projektanställningar, vikariat, visstidsanställningar och honörsorden är rörlighet och flexibilitet. En rävsax som är redo att slå igen sina järnkäftar när som helst. För att kunna jobba behöver de flesta tak över huvudet och mat. Hyror ska betalas i förskott (om du ens får ett hyreskontrakt utan anställning…). Så är systemet. Lön får du i efterskott. Så är systemet för de icke ”fast” anställda. Behöver det sägas att den ekvationen inte går ihop? Och rörligheten – det är bara den absoluta toppen som har råd att ha bostad på flera ställen samtidigt. Att ha en bostad där det just då passar arbetsmarknaden stavas rotlöshet och för låglönegrupper kan det mycket väl innebära ett hem i en rostig kombibil.

Detta får mig att tänka på gamla tiders drängvandringar och allmänna fardagen (eller veckorna) som inföll på hösten efter skördearbetets slut. Drängarna och pigorna vandrade då iväg och sökte nya ”arbetsgivare”. En ränsel på ryggen och en halmmadrass hos den storbonde som för tillfället behövde dränghjälp, så var systemet och det förändrades inte särskilt mycket under statartiden, ja än senare – Gunnar Sträng tog krafttag mot detta så sent som på 1940-talet.

Vilket får mig att tro att det då liksom nu inte alls är fel på viljan att arbeta, en ståndpunkt som verkar vara populär, problemet är snarare att det för stora grupper i dagens system, helt enkelt inte är möjligt att ta jobb med svidande korta anställningsavtal. Att få ihop en buffert, via bidrag eller a-kassa och synnerligen snålt leverne, för att kunna leva den där första månaden innan lönen från den korta anställningen, är en så tidskrävande syssla att den inte med lätthet kombineras med ett heltidsarbete. Att bidragen och ersättningen för övriga ”lediga” dagar sänks i orimlig omfattning av de futtiga timmar du jobbat är ytterligare ett skäl.

Medborgarlön löser inte problemen med korta anställningar eller inga anställningar alls, men skulle kunna återge de grupper som drabbas av dem en viss värdighet. Att arbetslös har blivit arbetssökande har nämligen inte bättrat på stoltheten över att vara det, för att inte tala om ”statusen” i bidragstagare. Dessutom skulle administrationskostnaderna minska. Och som frontmannen i Sverige för medborgarlön, Lasse Ekstrand, skriver: ”alla ska ha rätt till en minimiinkomst utan att det förväntas en motprestation. Man får lön för att man är medborgare, inte för att man dygnet runt, utan att ha något att invända, står till den nyckfulla arbetsmarknadens förfogande.”
Det betalas ut 54 477 miljoner av Arbetsmarknadsverket och administrationskostnaden för detta är 4 436 mijoner, kostnaden för A-kassa uppgick 2002 till 22 689 miljoner, Socialförsäkringen (exempelvis barnbidrag, folkpension, Kas, bostadsbidrag) kostade 2002 381 124 miljoner och att administrera detta kostade 9 878 miljoner och kostnaden för ekonomiskt bistånd/socialbidrag uppgick 2004 till 8 527 952 000 – drygt 8 miljarder.
Vi sjuttiotalister, fostrade av 68-generationen, föddes upp på ideologi. Några decennium senare står det klart: det blir man inte vidare mätt av. Medborgarlön, det vill säga ideologi omvandlad till valuta och sedan mat, gör en i alla fall mätt. Så kan varje människa sedan fritt välja om den vill bli mer än mätt. Ett beslut som medborgarna då har ekonomisk möjlighet att fatta. Försöken med friår tycker jag är ett steg i rätt riktning. Effekterna av medborgarlön kan mycket väl bli att de som vill arbeta mindre kan göra det (mer permanent) och då ökar ju antalet arbetstillfällen. Eller så kan man välja att syssla med värdeskapade aktiviteter som kreativ kulturproduktion, ideelt arbetet i fotbollsföreningen eller kanske hjälpa till på ett ålderdomshem och erbjuda tid – att lyssna och prata. För vi är kanske inte så fria som vi tycks tro. Ekstrand skriver: ”Den livegne tillhör jorden och ger jordägaren avkastning utan att kunna bryta ”anställningsförhållandet”. Den ”fria” arbetaren – arbetstagare som han kallas med modern språkbruk – däremot säljer sig bit för bit. Han auktionerar bort åtta, tio, tolv, eller femton timmar av sitt liv dag efter dag till den högstbjudande – det vill säga till råvarornas och arbetsverktygens ägare – kapitalisten. Arbetaren tillhör varken någon ägare eller jorden. Men det antal timmar av det dagliga livet som han säljer tillhör den som köper dem.”

Med andra ord, medborgarlön kan få fenomenet drängvandringar (”flexibla och rörliga arbetstagare”) att bli ett minne från ett en gång ”feodalt” samhälle, i stället för en krass verklighet i tjänste- och informationssamhället.

Dubbel egg och tudelad tunga

Det finns två marknader – en som sysslar med varuproduktion och en som uppehåller sig vid värdeproduktion.

Dessa två går i praktiken inte att skilja åt, de slingrar sig kring varandra likt ormhassel, trots det vill ingen av dem kännas vid den andre. Eller i alla fall göra det så lite som möjligt.
Varuproduktionsmarknaden styrs av samtida vinst men lider även av dålig förmåga att göra prognoser på framtida kostnader. Vad kommer detta nu helt ofarliga kemiska medel att med tiden visa sig kosta i skadestånd? Vilka förutsättningar kommer att gå förlorade om vi producerar denna vara nu, för att med tiden uppdaga dess inverkan?

Detta är ofta inte överblickbart. Dessa framtidens kostnader.
Värdeproduktionen styrs av samtida kostnader och lider av dålig förmåga att utverka prognoser om framtida vinster. Vad kommer att ge ekonomisk vinning? Vad kommer att representera bestående värden?

De är ofta inte överblickbara. Dessa framtida vinster.

När dessa möts, vilket händer gång efter annan trots motvilja, händer det att värdeproduktionen börjar generera vinst och varuproduktionen bestående värden. Exempelvis när dammsugardesign gör att denna vara blir efterfrågad långt efter det att funktionen är inte längre är attraktiv, gammalmodig eller helt försvunnit. När en undergroundmålares verk blir eftertraktade varor och fungerar som främst det – varor ämnade för vinstinbringande. Eller när en författares roman blir en guldkalv för ett förlag, hundra år efter dess uppkomst.

Därför är kostnader möjliga vinster och vinster möjliga kostnader.

Vilket som blir vad kan vi i dag inte med någon metod utröna med visshet. Så låt det kostas och låt det vinnas, ingetdera låter sig passas in i form. Vi kan inte med säker vetskap rekommendera det ena eller det andra som rättan väg. Risken blir då i stället att vi beskär vinstmöjligheter och ökar kostnadsrisker.

Det är tur att inte alla använde neurosedyn eller köpte Volvo Albert. Och det är tur att Kafka blev utgiven tillslut.

Lärocenter för borgerlig träning

Individuella individualister invaderar i flock

Ge mig några exempel på dem du gillar för dem de är. När du listar en vänsterradikal uteliggare, en asyllös flykting, en kurdisk författare… så kan vi ta snacket om att se individer och bara individer. Som en sann liberal individualist.

Se på Facebook. Essensen av den blå medelklassens karakteristika? (Individualisternas karateristika? ha ha ha) Du kan nätverka. Du kan visa upp dig i offentligheten. Du kan visa bilder från begivenheter du bevistat (för det är ju det som visas upp). Du kan mäta dina kunskaper. Spela mot dina vänner i faktakunskapslekar. Skapa grupper och kotterier. Visa hur global du är, märka ut platser du besökt. Lika viktigt numera som att spela golf (eller idka jakt, golf har ju blivit en folksport), att visa att man är berest. Att pricka Costa del Sol tio gånger och sedan inget mer ger ett lite tacky intryck…Varför? Ånge och Malå? Stångby? Folk tar mig inte på allvar när jag säger att jag inte reser mer än i Sverige, att det räcker för mig.
Tala om och lyssna på musik kan du också göra. Uttrycka politiska åsikter. Aktivera dig politiskt. Ta ställning i och aktivt arbeta för vissa frågor. Jobba på dina PK-poäng om du så vill.
Därför ser jag Facebook som något helt fantastiskt. En mycket realistisk virtuell efterlikning. Som drivs av kommersiella intressen och som behandlar upphovsrätt precis så som de stora intressenterna vill att vi ska behandla den.

Det liberala är en konstig blandning av övervakning, reglering och frihet. Maktfördelning borde vara ett bättre ord. Den andra sidan handlar också om maktfördelning. Men de blå häcklade då hierarkin och den snedgångna girigheten och fördelningen. Sedan satte de in en dödsannons över kommunismen och tystnade. (Och det har ju visat sig att det var just kommunistiskt styre som kännetecknades av just sådant. Eller?)

Om nu de hyllade marknadskrafterna får fria händer, så som på Facebook, vad skapas? Jag tycker det är väldigt tydligt. Vem tjänar på att sajten finns? Vem tjänar riktigt stort på att sajten finns? Och vem förlorar alla sina rättigheter trots att sajtens kommersiella värde bygger på dem… ja, just det: brukarna.

Liberalernas ängslighet retar mig som fan. Släpp marknadskrafterna fria, våga lita på dem, privatisera, gör allt det där. Varför reglera? Men tala då om att ni har så svårt att släppa makten till den enskilda lilla människan att ni kommer att göra kommers av övervakning och Stasi-metoder. Facebook är inte ens politiskt. Inte Google heller. Det är kommersiellt. Och funkar just så.
”Fria” (från övervakning?) marknadskrafter?

Jag ser bara en åskådning som konsekvent håller på individen i alla lägen. Anarkismen. (Och den är inte så lockande…) Anarkister kallar sig dock sällan individualister.
(Alltså en grupp av liknande individer, eller?… Ordet är ju i pluralform.)