Den dagen du säljer dig, spelar efter en falsk pipa och böjer din nacke för ett slag, inte för att du gått emot något som känt sig hotat av dig utan för att du valde en bekvämlighet, har du förtjänat det hugget.
Att söka det som bör sökas är att också stundtals söka det som göms. Något som göms är alltid kringgärdat av bevakare. Som helst ser att det de bevakar fortsätter vara just det, bevakat.
Vi blir hågkomna för vårt mod, för vår ödmjuka obeveklighet, för vår vilja att låta våra drömmar slå in, för vår ihärdighet, för vår förmåga att inte tappa tron på att det vi gör är meningsfullt, tjänar ett syfte. Och för att vi minns vad som en gång fick oss att sträva och utsätta oss för fara. Oegentligheter, att stå upp mot oegentligheter, att söka dem. Och inte bara söka dem, utan att berätta om dem. Och på så sätt försöka förhindra deras reproduktion. Skrämma från att utföra dem. Nagelfara för att minska maktens förmåga att korrumpera. Och de korruptas makt. Samtidigt är makt en både edsvuren fiende och en allierad. Oegentligheter står ofunna för den som inte vet hur de söks och hittas.
Den maktlöse känner inte till dess existens och därav inte heller hur de söks. Den maktlöse forcerar sälla de grindar som stänger ute från möjligheten att berätta.
Den maktlöse forcerar aldrig de grindar som stänger ute från möjligheten att berätta om funna oegentlighet. Eftersom den som forcerat någon av dessa grindar, den som funnit och torgfört, inte längre är maktlös. Och är som sådan betydligt svårare att styra.
Den maktlöse bör göra det den blir tillsagd. Av den som innehar makt. Som tillsäger om det som bör göras. Mellan dessa två poler rör sig en journalist. Ständigt.
Och därför jobbar jag inte som skrivande nyhetsjournalist. För jag kan inte som sådan leva upp till mina egna ideal.
