Han säger att du har tappat flera kilo sedan ni senast sågs.
Och att det kanske kan vara farligt.
Att det var dina former som gjorde dig unik. Dina bröst, som nästan försvunnit, var runda då. Nu ser de ut som ett litet barns. Och så hade du mer stjärt. På bredare höfter. Men den ser fortfarande inte ut som en nästan höftlös liten flickas.
Han hoppas att du snart blir gravid.
Så att din kropp börjar förstå att fett kan man inte bara vägra. Du säger att doktorerna inte vet varför den inte funkar, din kropps förmåga att uppta fett. Att det är något fel med bukspottskörteln, eller något sådant. Och du hoppas också att det inte ska leda till att du går ner ännu mer.
Kvällstidningarnas bilagor har inga bantingstips den dagen. De har inte ens en rubrik om våldtäkt.
Du undrar vad som är fel, om det är något du har sagt.
Det är det inte.
Bara det att världen just i dag inte är deprimerande. Att det är som om den smärtan du bär raderar ut alla de andra. Han hittar ingenting om de andra krigen. Ingen löpsedel om blodiga sammandrabbningar. Det är som om någon strykit dem från agendan. Att sluggarna fastnade i en bredbandskabel på väg till redaktionerna. Som om alla på TT har tagit ledigt, olovligt. Har bara gått ut i solen och sagt: ”Det är fan ingen mening med att skrämma folk hela dagarna. Nu sätter vi oss och kramas och äter vars en baguette. Med Brieost.”
