Varför kan vi inte lyfta fram dessa smedflickor?

Det tycks mig som att vi inte alls längre lever i en värld av ord,
trots all skriftlig information som finns på internet och alla
dokument som flödar kring oss. Nej, tvärtom lever vi i en värld
där bilden är allt: teven är vårt altare, reklamen vår psalmbok och
filmregissörerna våra präster.
Litteratur är ju ett sätt att måla bilder med ord, att göra berättelser
som stillbilder. Särskilt tydligt blir detta i poesin, som i sin
form skildrar frusna ögonblick, känslorna kring det som blir kvar
när kamerablixten brunnit av. Märk väl också att det inte finns
några röliga bilder – 25 till 30 stillbilder
per sekunden blir till film.

Detta borde höja poesin till det allra
högsta.

Myten om patriarkatet

Vikingarna var skapare av en
mycket stark kultur som var bärkraftig
under flera hundra år. Jag tror
att en av förklaringarna var att deras
skalder sattes lika högt i samhället
som deras krigare. Allt traderades muntligt och därför lärde sig
alla hur en bra berättelse borde vara uppbyggd. De var inte först
och främst ett krigarfolk, utan bönder och framstående köpmän.
Reklam är också ett mycket effektivt berättande, och jag tror att
de visste hur de skulle varva krig och plundringsräder med fredliga
sysselsättningar. Och att använda myterna om vildarna från
nord för att bli ännu skickligare handelsmän.
Nåja. Hur ska vi då förvalta vårt arv? Oscar Wilde, den bäste i
mångt och mycket enligt mig, har sagt att vikingarna upptäckte
Amerika, men var smarta nog att lämna det. Detta finns det i dag
arkeologiska belägg för. ”Vi” var först, 500 år före Columbus. Och
vi mötte indianerna (skrälingarna), vi nordmän och kvinnor. För
vikingasamhället var inte alls så mansdominerat och patriarkalt
som man kan tro. Vikingakvinnan hade full rätt att vara landägare
och hantverkare, hon kunde neka att gifta sig med en man
hon inte ville ha, eller ta ut skilsmässa och gifta om sig. Hon var
fri att känna lust och det var ingen skam att få ett frillobarn.

Gudrid – en modern kvinna

Gudrid den beresta var en mycket stark och aktad kvinna som
upptäckte mången nya länder. Hon var dessutom gravid under
en av de hårdaste färderna till den stora kontinenten i väster, och
födde en son i Amerika, den första europé som fötts i landet.
Jag har nyligen hört en teori om flickor med krut i. Eowyn i filmen
Sagan om ringen framstår som en trånsjuk liten brud som
bara vill ha Aragorn. I böckerna är hon en krigarsjäl, som i Faramir
hittar sin jämlike och den stora kärleken. I filmen hoppar de
över Eowyn och Faramirs kärlekshistoria, den far förbi i en blick
och en handhållning. Eowyn platsar in i den där kategorin karaktärer
som man kan kalla för ”smedflickor”. De där starka, självständiga
tjejerna som aldrig får prinsen för prinsarna väljer uteslutande
oförargliga prinsessor. Aragorn väljer Arwen.
Smedflickorna har fått sitt namn från flickan som är smed i En
riddares historia. Även där väljer riddaren en vän och skir prinsessa
i stället för en stark och självständig kvinna. För att inte tala
om alla smedflickors urmoder, Rebecka i Ivanhoe. Den kloka,
smarta, vackra Rebecka som ändå inte har någon chans mot den
docklika lady Rowena.
Vad sänder det ut för signaler till små flickor/unga tjejer? Var
menlös så får du pojken. Om du är tuff och självständig har du
inte en chans…

Å andra sidan… att få prinsen är kanske inte det allra viktigaste.

Smedflickornas återkomst

Varför kan vi inte lyfta fram dessa smedflickor? Var är feministerna?
Gömda i ett träsk av queerteori och seperatism?
Men det börjar hända saker. Jämlikhetsforskaren Ingemar Gentz
skriver om den moderna mannen och hur maskulinitet i dag har
breddats. Det finns fler och fler som inser att
det inte alls är dumt att lämna makten
ifrån sig och släppa fram kvinnorna. Några
går så långt som att visa att det bara finns
fördelar med att stödja kvinnorna, genom
hemarbete och att vara till för kvinnans
behov. Kanske har teoretikern i Stockholm
sniffat upp vad som komma skall.
Smedflickornas återkomst. För om
männen förstår vad de har att tjäna
på att ge plats tror jag att vi inte
längre kommer att dyrka dessa
mesiga prinsessor som inte vågar
utnyttja sin fulla potential.
Det är lite märkligt att ”flickor”
idag, 2008, fortfarande kan få allt
genom att vara oförargliga, söta och
le. Pina sig själva och spendera näst intill
hela lönen på att se ”vackra”
ut. Men i ett samhälle som dyrkar
bilden är det inte så konstigt kanske.
Därför, minna herrar, våga bli en riktigt
viking du också, plocka upp diktsamlingen,
ställ dig vid spisen och börja
vandra på en guldbeströdd väg mot ett
starkt och bärkraftigt samhälle. Så kanske
nordmännens ”goda rykte” ännu en
gång flyger över jorden.