Vad är det med detta koketterande med arbetarklassens attribut och perspektiv?
I bokskörden de senaste åren finns många exempel att hämta. Och de är alltid skrivna från en balkong högre upp. De som för pennan ser tillbaka på sin uppväxt i arbetarklasshem; de är givetvis inte kvar i detta. Längesedan nu en skribent kunde vara autodidakt. Kjell Johansson, Torbjörn Flygt – och om man utvidgar begreppet något – Zibignew Kuklarz. Berättaren är jurist, reklamman eller författare i dessa romaner. Befinner sig med andra ord långt ifrån industrigolv och kabeldiken.
Efter diverse modereportaget vet vi nu att det hetaste är att klä sig som en fattig arbetare från förra seklets början. Slitstark skjorta, värmande väst, som inte hindrar rörelsefriheten som en jacka gör, och jeans eller andra grova byxor.
Det var den gamla förklaringen till modet det.
Arbetarna hade inte råd att slita ut arbetsplagg i parti och minut, så de valde material som höll länge och gjorde att de kunde klara de långa arbetspassen och det höga tempot. Men det påbjudna på fritiden var – hel och ren. Dessa män skulle bli väldigt konfunderade om de såg att 1 300 kronor är ett vanligt pris för moderna jeans som ser ut att olyckligt ha fastnat i tvättmaskinstrumman, eller gått en närkamp med en flock hungriga vargar.
Jag blev i alla fall förfärad och gick tillbaka till butiken med mina nya jeans, givetvis köpta på rea. De hänger tyvärr kvar i min garderob – trots bister uppsyn och vad jag tyckte bra argument för att få pengarna tillbaka. Jag fick dock ett par överblivna garbadinbyxor som bonus. Vissa expediter innehar verkligen en övertygande charm. Nu verkar ju detta mode tack och lov sjunga på sista versen tycker en sida av mig. Va! Redan dags dags att köpa nya, de är ju inte riktigt sönder än, bara på låtsas, tycker den andra.
Design, ja.
För att klä dig i helrätt arbetarstil vill det till att du verkligen har sedlar i plånboken… Förutom jeansen, äter en av designern påbjudet sliten Dolce & Gabbana väst upp en stor del av en städares månadslön. För att inte tala om mina kompisar tidningsbärarna. De gör slut på hela lönen, om de nu inte jobbar ”extra” någon annan stans.
Men jag såg nyligen en trafikväst på en större matvaruaffär för knappa 40 kronor. Jag köpte den.
Fattig arbetare är jag ju redan.
För ni kan väl inte på allvar tro att jag knäcker extra som krönikör av någon annan orsak än den höga lönen. Dagstidningar betalar rena fantasiarvodena… Det är en fantasi att få anständigt arvode, alltså. Nej, livet och skrivandet är ett lidande.
Tur att man är masochistiskt lagd.
Tack vare trafikvästens låga pris kan jag nu äta falukorv på fredag och dessutom få några hundra över att skänka till Rädda barnen – och dessutom vara inne. (Den bör användas ute stod det på emballaget, men allt som är tryckt är ju inte sant.)
Alternativet var att rota fram min morfars ylleväst. Men han var väldigt rakryggad, så den passar nog inte mig ändå. Lika bra att låta den ligga i malpåse och plocka fram den när modegurusarna förläst sig på läran om skadeinsekter och noga ritat scheman för var och hur detta plagg ska få den rätta locken av förlorare i en närkamp med tygtuggande svärmare. Ett snyggt malhål precis vid ryggslutet är minsann inte så lätt att fixa till.
