”Ey len, mig vara kirurg…”

Någonting har hänt med arbetar(klass)litteraturen. Denna gamla
goda tradition uppburen av autodidakter som saknar motsvarighet.
Tidigare handlade den om det knappa och hårda livet som
arbetare och skildrades av självlärda skribenter som själva levt
eller levde med fötterna på industrigolvet och händerna ständigt
såriga av dagens värv.
I den moderna arbetarlitteraturen däremot skildras liv i periferin.
Samma villkor, samma hårda leverne, men utan koppling
till arbetslivet. Och kanske är det ett självklart byte av fokus. Länge
har det sagts att det inte finns någon arbetarklass i Sverige. Det
som inte betecknas finns inte… Sverige
är dock ingen socioekonomisk
lök – där en liten del tillhör toppskiktet,
de som äger och styr, och en
liten del botten, de som inget har och
över ingen råder, och i mitten en stor
medelklass; arbetarna som nått villa,
Volvo och videostadiet: som materiellt
har en standard som tidigare
endast var förunnad den bildade medelklassen. För det som fattas
är friheten. Denna nya ”medelklass” styr inte över sina egna
villkor, jobbar för någon annan och har mycket små möjligheter
att påverka. Offentlighetens arena tillhör fortfarande de bildade
klasserna, även om många yrkesverksamma i detta skikt har avsevärt
lägre lön än de anställda från den maskerade arbetarklassen.

Vi lever alltså fortfarande i socioekonomisk pyramid.

Men under denna, i pyramidens botten, finns en grupp människor som inte bara materiellt
halkat efter. Deras villkor liknar de som arbetarna hade
under början av 1900-talet. Dagens arbetarklass består av de som
inget arbete har. Av de som är helt utestängda från möjligheterna
att påverka, som skuffats undan i ”betongreservat” utanför städerna.
De kämpar för upprättelse, de kämpar för erkännande, de
kämpar för att få finnas. Den moderna arbetarlitteraturen skildrar
följaktligen livet i förorten.
Med sådana författarnamn (och skildringarna i ditos romaner/
dikter) som Jonas Hassen Khemiri, Daniel Boyacioglu, Alejandro
Leiva Wenger, Johannes Anyur, Zbigniew Kuklarz och Hassan Loo Sattarvandi står
det klar att dagens arbetarhjälte inte är uppfödd på mjölk från
svenska bondbyar, inte stått vid maskiner som svarvat nya kullager
åt SKF eller bockat plåt till Volvobilar av tidig modell. De har
i stället lyckats skapa en något så när fungerande tillvaro – under
nivån för existensminimum. Trångt boende, som i längorna och
torpen under seklets början, med mössan i hand väntandes på
något tillfälligt jobb hos någon släkting som lyckats får några hjul
att rulla med medel från hemlandet eller sparsamma släktingar
(för några lån till egna verksamheter går inte att ta i svenska banker).
Eller med Boyacioglus ord: ”Vit makt och svartskalleförakt
som tack för grym jävla bra svart arbetskraft”.
Tio procent av Sveriges befolkning är av utländsk härkomst. De
från denna lilla grupp är ofta väl utbildade, alltid begåvade –
annars hade de aldrig lyckats ta sig till ett så litet land i den kalla
nord som Sverige är vid en jämförelse. Därför har vi löjligt högt
utbildade korvförsäljare, barnskötare och pizzabagare. Är pizzaslicen
perfekt skuren? Din pizzabagare kan vara kirurg… för
som Boyacioglu skriver: ”Cement/ gör mig inkompetent” och även
om du inte är arbetsförmedlare är det kanske något att fundera
över.
Mindre smarta eller bara mer desperata, det finns också de som
sålt hus och hem för en biljett med Asyl airways
och kryssat i rutorna: önskas passförlust?
Båtflykting? Politiskt förföljd?
För att sedan utnyttjats grovt av krämare
som marknadsanpassat lidande
och håller kommersen i gång i denna
cyniska ”bransch”. Och offren hamnar
definitivt inte på en pizzeria nära dig.
Nu när förlagen öppnat upp och
börjat se att det gäller att hänga
med, för att kulorna inte ska
rulla ned i grannens kassakista,
är följande undran inte
särskilt radikal – när ska resten
av samhället fatta och göra
likaledes. Kan bara hoppas att
vi slipper vänta tills hip-hopen
slår in dörrarna till jobb som
kirurg, kärnfysiker, sociolog
också. För den har verkligen
gjort ett svettigt värv när det
gäller musikbranschen (och
indirekt litteraturen, i synnerhet
poesin). Det fattas nämligen
inte välutbildade i Sverige, bara
personer med ”rätt” efternamn och
(grisblek) födelseattest.
”Och vem fan har sagt att jag är
Invandrare från förorten/ Jag är en
svenne från Syrien …”
Den skarpe Boyacioglu, igen…