Det finns två marknader – en som sysslar med varuproduktion och en som uppehåller sig vid värdeproduktion.
Dessa två går i praktiken inte att skilja åt, de slingrar sig kring varandra likt ormhassel, trots det vill ingen av dem kännas vid den andre. Eller i alla fall göra det så lite som möjligt.
Varuproduktionsmarknaden styrs av samtida vinst men lider även av dålig förmåga att göra prognoser på framtida kostnader. Vad kommer detta nu helt ofarliga kemiska medel att med tiden visa sig kosta i skadestånd? Vilka förutsättningar kommer att gå förlorade om vi producerar denna vara nu, för att med tiden uppdaga dess inverkan?
Detta är ofta inte överblickbart. Dessa framtidens kostnader.
Värdeproduktionen styrs av samtida kostnader och lider av dålig förmåga att utverka prognoser om framtida vinster. Vad kommer att ge ekonomisk vinning? Vad kommer att representera bestående värden?
De är ofta inte överblickbara. Dessa framtida vinster.
När dessa möts, vilket händer gång efter annan trots motvilja, händer det att värdeproduktionen börjar generera vinst och varuproduktionen bestående värden. Exempelvis när dammsugardesign gör att denna vara blir efterfrågad långt efter det att funktionen är inte längre är attraktiv, gammalmodig eller helt försvunnit. När en undergroundmålares verk blir eftertraktade varor och fungerar som främst det – varor ämnade för vinstinbringande. Eller när en författares roman blir en guldkalv för ett förlag, hundra år efter dess uppkomst.
Därför är kostnader möjliga vinster och vinster möjliga kostnader.
Vilket som blir vad kan vi i dag inte med någon metod utröna med visshet. Så låt det kostas och låt det vinnas, ingetdera låter sig passas in i form. Vi kan inte med säker vetskap rekommendera det ena eller det andra som rättan väg. Risken blir då i stället att vi beskär vinstmöjligheter och ökar kostnadsrisker.
Det är tur att inte alla använde neurosedyn eller köpte Volvo Albert. Och det är tur att Kafka blev utgiven tillslut.
