”Ey len, mig vara kirurg…”

Någonting har hänt med arbetar(klass)litteraturen. Denna gamla
goda tradition uppburen av autodidakter som saknar motsvarighet.
Tidigare handlade den om det knappa och hårda livet som
arbetare och skildrades av självlärda skribenter som själva levt
eller levde med fötterna på industrigolvet och händerna ständigt
såriga av dagens värv.
I den moderna arbetarlitteraturen däremot skildras liv i periferin.
Samma villkor, samma hårda leverne, men utan koppling
till arbetslivet. Och kanske är det ett självklart byte av fokus. Länge
har det sagts att det inte finns någon arbetarklass i Sverige. Det
som inte betecknas finns inte… Sverige
är dock ingen socioekonomisk
lök – där en liten del tillhör toppskiktet,
de som äger och styr, och en
liten del botten, de som inget har och
över ingen råder, och i mitten en stor
medelklass; arbetarna som nått villa,
Volvo och videostadiet: som materiellt
har en standard som tidigare
endast var förunnad den bildade medelklassen. För det som fattas
är friheten. Denna nya ”medelklass” styr inte över sina egna
villkor, jobbar för någon annan och har mycket små möjligheter
att påverka. Offentlighetens arena tillhör fortfarande de bildade
klasserna, även om många yrkesverksamma i detta skikt har avsevärt
lägre lön än de anställda från den maskerade arbetarklassen.

Vi lever alltså fortfarande i socioekonomisk pyramid.

Men under denna, i pyramidens botten, finns en grupp människor som inte bara materiellt
halkat efter. Deras villkor liknar de som arbetarna hade
under början av 1900-talet. Dagens arbetarklass består av de som
inget arbete har. Av de som är helt utestängda från möjligheterna
att påverka, som skuffats undan i ”betongreservat” utanför städerna.
De kämpar för upprättelse, de kämpar för erkännande, de
kämpar för att få finnas. Den moderna arbetarlitteraturen skildrar
följaktligen livet i förorten.
Med sådana författarnamn (och skildringarna i ditos romaner/
dikter) som Jonas Hassen Khemiri, Daniel Boyacioglu, Alejandro
Leiva Wenger, Johannes Anyur, Zbigniew Kuklarz och Hassan Loo Sattarvandi står
det klar att dagens arbetarhjälte inte är uppfödd på mjölk från
svenska bondbyar, inte stått vid maskiner som svarvat nya kullager
åt SKF eller bockat plåt till Volvobilar av tidig modell. De har
i stället lyckats skapa en något så när fungerande tillvaro – under
nivån för existensminimum. Trångt boende, som i längorna och
torpen under seklets början, med mössan i hand väntandes på
något tillfälligt jobb hos någon släkting som lyckats får några hjul
att rulla med medel från hemlandet eller sparsamma släktingar
(för några lån till egna verksamheter går inte att ta i svenska banker).
Eller med Boyacioglus ord: ”Vit makt och svartskalleförakt
som tack för grym jävla bra svart arbetskraft”.
Tio procent av Sveriges befolkning är av utländsk härkomst. De
från denna lilla grupp är ofta väl utbildade, alltid begåvade –
annars hade de aldrig lyckats ta sig till ett så litet land i den kalla
nord som Sverige är vid en jämförelse. Därför har vi löjligt högt
utbildade korvförsäljare, barnskötare och pizzabagare. Är pizzaslicen
perfekt skuren? Din pizzabagare kan vara kirurg… för
som Boyacioglu skriver: ”Cement/ gör mig inkompetent” och även
om du inte är arbetsförmedlare är det kanske något att fundera
över.
Mindre smarta eller bara mer desperata, det finns också de som
sålt hus och hem för en biljett med Asyl airways
och kryssat i rutorna: önskas passförlust?
Båtflykting? Politiskt förföljd?
För att sedan utnyttjats grovt av krämare
som marknadsanpassat lidande
och håller kommersen i gång i denna
cyniska ”bransch”. Och offren hamnar
definitivt inte på en pizzeria nära dig.
Nu när förlagen öppnat upp och
börjat se att det gäller att hänga
med, för att kulorna inte ska
rulla ned i grannens kassakista,
är följande undran inte
särskilt radikal – när ska resten
av samhället fatta och göra
likaledes. Kan bara hoppas att
vi slipper vänta tills hip-hopen
slår in dörrarna till jobb som
kirurg, kärnfysiker, sociolog
också. För den har verkligen
gjort ett svettigt värv när det
gäller musikbranschen (och
indirekt litteraturen, i synnerhet
poesin). Det fattas nämligen
inte välutbildade i Sverige, bara
personer med ”rätt” efternamn och
(grisblek) födelseattest.
”Och vem fan har sagt att jag är
Invandrare från förorten/ Jag är en
svenne från Syrien …”
Den skarpe Boyacioglu, igen…

Mångkulturalism – till vilket pris?

Sveriges regering har okritiskt anammat sagorna om mångkulturalism. Det verkar gemene man också gjort. Vad vi som medborgare bör fråga oss är om dessa liksom andra idéer går att överhuvudtaget kritisera.

Vad innebär mångkulturalism?

Visst, det är fint och bra att ha det som överbyggnad, det är fint och bra att se till alla människors lika värde.
Jag hävdar dock att idén om mångkulturalism som sådan går tvärs emot detta. Vi i Sverige tillämpar en politik som mörkar fördomarna och tror att om vi lägger locket på och inte diskuterar detta – utan enas på bred front om att vi ska leva i ett mångkulturellt samhälle till vilket pris som helst – så svälter vi ut rasismen.
Det praktiskt tillämpningen av idén ger tvärt om grogrund för rasism. Inte bara mellan svenskar och invandrare utan även mellan olika invandrargrupper. Vad gör vi då under mångkulturalismens flagg? Vi skapar getton, vi reducerar medborgare till en ny socialgrupp, nummer fyra, och vi tar ifrån våra nya medborgare rätten att känna sig delaktiga: gör dem maktlösa. Varför? Det finns forskning att tillgå, bland annat från Tyskland, vi kan blicka över sundet och se vad Danmark kämpar med för problem kring detta Men då måste vi våga diskutera och kritisera, och då blir man per definition rasist i Sverige.

Vem vill vara det?

Marginaliserade människor tar till de metoder som hjälper dem att överleva. Det är inte konstigt. Kan vi inte hjälpas åt att avmarginalisera i stället för mångkulturalisera? Hemlösa och alkoholister har vi större överseende med. Deras handlingar bottnar också i en marginalisering. (Så även med rasister.) En önskan att finna en identitet. Att vara missbrukare är bättre än att vara ingenting. Aleksandra Ålund har skrivit om detta i ”Multikultiungdom. Kön, etnicitet, identitet” och tagit upp problemen med att vara två- eller flerkulturell: mångkulturell på ett individplan.

Tänk om någon genom ett effektivt samhällsmaskineri tog ifrån dig din identitet. Reducerade dig till en marginaliserad och maktlös människa. Tror du då att du skulle ge upp, eller fortsätta kämpa för din överlevnad och för att bli bekräftad så att du i alla fall visste att du fanns? Att vara en avskydd person är i det läget bättre än att inte vara en person överhuvudtaget. Att vara en gängmedlem är bättre än att inte ha någon familj alls. Att leva ut trauman är bättre än att låta dem äta dig inifrån.
En mångfasetterad syn på mångkulturalism tar med problemen i beräkningarna och förbereder för att klara av dessa innan man sjösätter skutan i stället för att hoppas på att kunna täta hålen under gång.

Rosengårdskolan i Malmö har genomfört ett projekt i denna anda som fallit väl ut. Kodorden har varit inflytande, bekräftelse och delaktighet.
Varför läsa handboken och ritningen innan man monterar ihop radioapparaten? verkar emellertid vara dagens melodi. Och att låta mångkulturell i praktiken betyda samma sak som marginaliserad. I så fall har vi en hord av ”tvättäkta svenskar” som också är mångkulturella – utan att veta om det. Jag hoppas verkligen att detta inte var tanken med begreppet från första början, då jag i sak inte ser något fel med en önskan att leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi är människor allihop. Med samma skyldigheter och rättigheter inom samhällets ramar.

Koll på organisationen av kolonister med organ

Att en stor del av de politiska eliten anser sig stå över lagar och regler, att de intar en sorts überattityd och inte behöver befatta sig med att betala skatt är inte ett sympatiskt drag inom borgerligheten.

Jag tror det blir deras fall.

För man kan inte ha en kapitalism med mänskligt ansikte, en reglerad kapitalism som bygger på goda värden och som värnar om människor. Det funkar inte så. Varför släpper de inte marknadsekonomin fri? Bort med alla skatter bort med all omsorg, låt bäste man klara sig bäst han kan. Girighet har alltid visat sig i alla politiska system.
Och fällt de som upprätthållit dem.
Och visst en obetald tv-licens är väl lite för futtigt för den häxjakt som det blev i media. Men minns Tobleroneaffären… Stegåtsidan kunde ju sagt att hon inte gillar public service, att hon vill ha kommersiellare teve, att digitalteve inte räcker som tecken på att public service är död och mammon regerar odemokratiskt. Att hon såg det som hennes uppgift som medborgare i ett demokratiskt samhälle att visa sin ståndpunkt genom civil olydnad. Men nej då.

Den borgerliga världen är lika dan i världen som i lilla Sverige. Bush bombar och kallar sin kolonisation fred. Industrialiseringen och därmed utsugningen av Kina och Afrika kallar vi bistånd och hjälp på vägen till ett demokratiskt samhällsbygge. Att ha en svart städhjälp kan man kalla barmhärtighet men lika väl kolonisation och tecken på världsordning i microformat: Var glad för att du får jobba som underbetald utan säkerhet.

Du som inte är västerlänning.

Du som inte tillhör övre skikten.

Du som inte äger produktionsmedlen och därför står över alla futtiga regler och lagar.

The world depends on me not you, säger borgerlighetens män till slöddrets kvinnor. Och det låter lite illa att det går så bra att foga in det i vackert prat om individualism.

Om ingen har makt, finns det ingen makt.
Den som bara har makt över sig själv kan inte trycka ned andra.

Individualism är ett redskap för bibehållande av maktordningen. Det är nämligen bara medelklass som kan vara individualister och inte vara beroende… eller tja svart arbetskraft måste vara utbytbar, finns det ingen arbetskraft blir de beroende av den, och just det kan man föra en politik som ser till att man inte blir. Men kalla det inte för att värna om välfärdssystem. Snälla lilla nya arbetarpartiet.
Att Pizzabagare fuskar med skatten visar bara att de är anarkoindividualister som inte vill vara beroende. Men dessa jagas. Det gör inte Ericsson när de lägger legotillvekning i Estland och Indien. När de anlitar företag som skjuter fackföreningsanslutna.
När de skatteplanerar bort miljarder. Det är nämligen så man gör, även hemma hos ministrarna. Och om det finns ett system så är det klart att man ska vara smart och nyttja det för största möjliga egen vinning. Det är väl individualistiskt. Eller i alla fall att tänka på sig själv som individualist.

Egoist? Varför är det ett så full ord. En egosist sätter sig själv och sitt eget bästa i centrum. Alltid på bekostnad av andra?
Tja, om ens egna behov är ens egna och inte någon slags representation, någon slags manifestering av självet och positionen, kan det kanske vara bra att egoistiskt sätta sina egna behov i centrum. Det kan ju vara så att det blir mer över till andra då. Man går inte i ledet. Köper inte det alla andra har.

En viss position kräver att man faller in i ledet. Det är ofta samma människor som anser sig vara liberala individualister som köper en stadsjeep för att alla andra på departementet har det. Men så ska det ju vara.

Konsumtion bygger på att vi är missnöjda eller känner att vi saknar något. Gör vi inte det kan det skapas behov. För hjulen måste snurra. Förlorar egentligen arbetarna mest på att de står stilla, hjulen?

Med borgarna blir vi inte medborgare med lön

Hör ni också ekot från gamla tiders drängvandringar?

Landets arbetslöshetskassor översvämmas av ansökningar om ersättning. Resurserna som läggs på administration spräcker budgetar innan de ens är lagda. De som tvingas vänta på sin ersättning har inga andra val än att vända sig till socialbyråerna för ekonomiskt bistånd.

Detta kräver dock planering.

Redan tre veckor innan du är pank ska du helst ha en färdig bunt kopior av allsköns intyg och dokumentation på dina utgifter. Att skaffa dessa tär på bland annat arbetsgivares och utbildningsinstansers knappa resurser. Återigen administrationskostnader. Och har du bråttom med att betala dina räkningar, för att inte hamna än längre ned i ekonomins sankmarker med betalningsanmärkningar och utmätningar, kanske socialkontoren kan tänka sig att ställa upp med ett lån. Detta gäller särkilt studenter och arbetslösa som väntar på sin ersättning. De kommer ju att ”få” pengar i sinom tid, och då kan de betala.

Och komma efter igen.

Dagens arbetsmarknad utgörs allt mer av projektanställningar, vikariat, visstidsanställningar och honörsorden är rörlighet och flexibilitet. En rävsax som är redo att slå igen sina järnkäftar när som helst. För att kunna jobba behöver de flesta tak över huvudet och mat. Hyror ska betalas i förskott (om du ens får ett hyreskontrakt utan anställning…). Så är systemet. Lön får du i efterskott. Så är systemet för de icke ”fast” anställda. Behöver det sägas att den ekvationen inte går ihop? Och rörligheten – det är bara den absoluta toppen som har råd att ha bostad på flera ställen samtidigt. Att ha en bostad där det just då passar arbetsmarknaden stavas rotlöshet och för låglönegrupper kan det mycket väl innebära ett hem i en rostig kombibil.

Detta får mig att tänka på gamla tiders drängvandringar och allmänna fardagen (eller veckorna) som inföll på hösten efter skördearbetets slut. Drängarna och pigorna vandrade då iväg och sökte nya ”arbetsgivare”. En ränsel på ryggen och en halmmadrass hos den storbonde som för tillfället behövde dränghjälp, så var systemet och det förändrades inte särskilt mycket under statartiden, ja än senare – Gunnar Sträng tog krafttag mot detta så sent som på 1940-talet.

Vilket får mig att tro att det då liksom nu inte alls är fel på viljan att arbeta, en ståndpunkt som verkar vara populär, problemet är snarare att det för stora grupper i dagens system, helt enkelt inte är möjligt att ta jobb med svidande korta anställningsavtal. Att få ihop en buffert, via bidrag eller a-kassa och synnerligen snålt leverne, för att kunna leva den där första månaden innan lönen från den korta anställningen, är en så tidskrävande syssla att den inte med lätthet kombineras med ett heltidsarbete. Att bidragen och ersättningen för övriga ”lediga” dagar sänks i orimlig omfattning av de futtiga timmar du jobbat är ytterligare ett skäl.

Medborgarlön löser inte problemen med korta anställningar eller inga anställningar alls, men skulle kunna återge de grupper som drabbas av dem en viss värdighet. Att arbetslös har blivit arbetssökande har nämligen inte bättrat på stoltheten över att vara det, för att inte tala om ”statusen” i bidragstagare. Dessutom skulle administrationskostnaderna minska. Och som frontmannen i Sverige för medborgarlön, Lasse Ekstrand, skriver: ”alla ska ha rätt till en minimiinkomst utan att det förväntas en motprestation. Man får lön för att man är medborgare, inte för att man dygnet runt, utan att ha något att invända, står till den nyckfulla arbetsmarknadens förfogande.”
Det betalas ut 54 477 miljoner av Arbetsmarknadsverket och administrationskostnaden för detta är 4 436 mijoner, kostnaden för A-kassa uppgick 2002 till 22 689 miljoner, Socialförsäkringen (exempelvis barnbidrag, folkpension, Kas, bostadsbidrag) kostade 2002 381 124 miljoner och att administrera detta kostade 9 878 miljoner och kostnaden för ekonomiskt bistånd/socialbidrag uppgick 2004 till 8 527 952 000 – drygt 8 miljarder.
Vi sjuttiotalister, fostrade av 68-generationen, föddes upp på ideologi. Några decennium senare står det klart: det blir man inte vidare mätt av. Medborgarlön, det vill säga ideologi omvandlad till valuta och sedan mat, gör en i alla fall mätt. Så kan varje människa sedan fritt välja om den vill bli mer än mätt. Ett beslut som medborgarna då har ekonomisk möjlighet att fatta. Försöken med friår tycker jag är ett steg i rätt riktning. Effekterna av medborgarlön kan mycket väl bli att de som vill arbeta mindre kan göra det (mer permanent) och då ökar ju antalet arbetstillfällen. Eller så kan man välja att syssla med värdeskapade aktiviteter som kreativ kulturproduktion, ideelt arbetet i fotbollsföreningen eller kanske hjälpa till på ett ålderdomshem och erbjuda tid – att lyssna och prata. För vi är kanske inte så fria som vi tycks tro. Ekstrand skriver: ”Den livegne tillhör jorden och ger jordägaren avkastning utan att kunna bryta ”anställningsförhållandet”. Den ”fria” arbetaren – arbetstagare som han kallas med modern språkbruk – däremot säljer sig bit för bit. Han auktionerar bort åtta, tio, tolv, eller femton timmar av sitt liv dag efter dag till den högstbjudande – det vill säga till råvarornas och arbetsverktygens ägare – kapitalisten. Arbetaren tillhör varken någon ägare eller jorden. Men det antal timmar av det dagliga livet som han säljer tillhör den som köper dem.”

Med andra ord, medborgarlön kan få fenomenet drängvandringar (”flexibla och rörliga arbetstagare”) att bli ett minne från ett en gång ”feodalt” samhälle, i stället för en krass verklighet i tjänste- och informationssamhället.

Dubbel egg och tudelad tunga

Det finns två marknader – en som sysslar med varuproduktion och en som uppehåller sig vid värdeproduktion.

Dessa två går i praktiken inte att skilja åt, de slingrar sig kring varandra likt ormhassel, trots det vill ingen av dem kännas vid den andre. Eller i alla fall göra det så lite som möjligt.
Varuproduktionsmarknaden styrs av samtida vinst men lider även av dålig förmåga att göra prognoser på framtida kostnader. Vad kommer detta nu helt ofarliga kemiska medel att med tiden visa sig kosta i skadestånd? Vilka förutsättningar kommer att gå förlorade om vi producerar denna vara nu, för att med tiden uppdaga dess inverkan?

Detta är ofta inte överblickbart. Dessa framtidens kostnader.
Värdeproduktionen styrs av samtida kostnader och lider av dålig förmåga att utverka prognoser om framtida vinster. Vad kommer att ge ekonomisk vinning? Vad kommer att representera bestående värden?

De är ofta inte överblickbara. Dessa framtida vinster.

När dessa möts, vilket händer gång efter annan trots motvilja, händer det att värdeproduktionen börjar generera vinst och varuproduktionen bestående värden. Exempelvis när dammsugardesign gör att denna vara blir efterfrågad långt efter det att funktionen är inte längre är attraktiv, gammalmodig eller helt försvunnit. När en undergroundmålares verk blir eftertraktade varor och fungerar som främst det – varor ämnade för vinstinbringande. Eller när en författares roman blir en guldkalv för ett förlag, hundra år efter dess uppkomst.

Därför är kostnader möjliga vinster och vinster möjliga kostnader.

Vilket som blir vad kan vi i dag inte med någon metod utröna med visshet. Så låt det kostas och låt det vinnas, ingetdera låter sig passas in i form. Vi kan inte med säker vetskap rekommendera det ena eller det andra som rättan väg. Risken blir då i stället att vi beskär vinstmöjligheter och ökar kostnadsrisker.

Det är tur att inte alla använde neurosedyn eller köpte Volvo Albert. Och det är tur att Kafka blev utgiven tillslut.