Brokigt inte så tokigt

En Södertälje-snubbe som flyttat till Skåne utbrast under en middag i den nya släkt som han troligen framöver kommer att bli ingift i att:

”Det är så bra i Skåne, för där kallar man saker för vad de är. Fläskkarré heter grishals helt enkelt. I och för sig heter fläskfilé ibland fläskhare men det är väl klart att det finns svin även bland hararna.”

Harar är ett släkte som vi, i sann queer-anda, inte uppfunnit några ord betecknande hanvarianten och honvarianten.

Båda heter hare.

Jämför med hund som ju betecknar både ras och hanhundar. Honorna sorteras in under ordet tik/ar. Denna språkliga särskiljning finns det kanske inte för pingviner heller, med tanke på hur queer de verkar vara. Homopingvinerna i Tyskland ratar snygga svenska flickpingviner. Det torde de vara ensamma om i Europa. ”Svenska flicka” är ju omåttligt populära i till exempel medelhavsländerna.

Och ni som ivrar för det könsneutrala hen istället för hon och han bör tänka till.

De tyska pingvinerna har ju uppenbara reproduktionsproblem. Å andra sidan är hararna släkt med kaninerna, och trots att inte heller detta släkte fått några beteckningar som delar upp dem i honor och hanar har de uppenbarligen inga reproduktionsproblem överhuvudtaget. Många är de män som drömmer om att återfödas som kaniner på Gotland till exempel.

Nu har vi ju också fått något nytt att drömma om. Tänk att få återfödas som dvärgschimpans, denna art som löser alla konflikter med sex. Och något måste vi ju hitta att drömma om, för ny forskning har förstört gamla beprövade symboler. Tidigare var lejonet något som verkligen stod för det vi tror är manligt. Hanen har som äldre, kontroll och makt över flocken, som ung får han slåss för sin rang. Han är inte med och fostrar ungarna och kan ha umgänge med flera honor under samma parningsperiod. När han befruktat dem bryr sig inte honorna om honom längre. Ja, så trodde jag länge att det fungerade. Läste dock i Expressen att den amerikanske biologen Bruce Bagemihl har kartlagt homosexualitet i djurvärlden och funnit att homo- och bisexuella beteenden finns bland exempelvis: Lejonhannar, tjockhornsfår och späckhuggare. Dessutom bland dvärgschimpanser, där de flesta är bisexuella.

Efter en liten bläddring i litteraturen blir det mindre märkligt. Hur kan man överhuvudtaget höja på ögonbrynen för något sådant som bisexualitet. Vi ”skapas” alla som ett neutrum, sedan tar det faktiskt längst tid för naturen att bestämma sig för att skapa avkomman som med lite tur tillslut blir män. Sett till kromosomuppsättningen, XY, är det ju något som haltat. XX är liksom mycket stabilare, balanserat. Och nu utropar kanske någon: dennna ständiga jakt på symmetri. Ja, i det här fallet så är det otvivelaktigt bättre. Märk alla könsspecifika sjukdomar som enkom drabbar män. Hur många färgblinda kvinnor har du hört talas om? Nåja, några kan skådas om man går på en eller annan långlördag. Men ta och kika på de män som shoppar utan att ha sin fru med som smakråd… Fru-lös som jag är passar jag på att tacka expedit-”kexen” på en viss butik på Stora gatan, ni ser ju till att jag inte ser helt fördjävlig ut. Och slipper visa mina partiella svårigheter med att se något fel i att kombinera från närliggande färgskalor: rött, rosa och orange och gult… För i motsatts till vissa homofraktioner ser jag inte alls något fel i att vara olojal och vilja ha allt. Exempelvis lång semester och hög lön – gärna samtidigt.

Naturhistoriska riksmuseet har nu öppnat världens första utställning och homosexualitet i djurvärlden. Äntligen, säger jag.

Bättre lyss till den bokstav som brast

Så sätter vi oss och talar om det som inte finns.

Vi gör det i tystnad, för att vi inte minns. Hur orden tar form och ljuden rullar ut över våra tungor.

Skallgång har som enda syfte att hitta. Sådant som tappats bort. Ska vi gå skallgång genom alfabetet, du och jag? Ska vi sitta ned ett tag? Se om alla ljuden blir till samtal, alla samtal blir till samlag och så är vi tillbaka till ruta ett där orden blir ljud. Och ljuden rullar ut över våra tungor.

Slutligen blir det tyst igen. Och vi sätter oss på en bänk.

I tystnad.

Och samförstånd. Och den som inte blöder har aldrig älskat. Det är vi nu helt överens om.

I vår tystnad.

Där på bänken. En helt vanlig dag i våra helt vanliga liv. Så fria från mirakel säger vi. Och menar att vi slutat se. Att vi tappat bort vår förmåga att verkligen se. 

Lyssna till vad du ser

Vi ser vad vi hör.

Den dagen du säljer dig, spelar efter en falsk pipa och böjer din nacke för ett slag, inte för att du gått emot något som känt sig hotat av dig utan för att du valde en bekvämlighet, har du förtjänat det hugget.

Att söka det som bör sökas är att också stundtals söka det som göms. Något som göms är alltid kringgärdat av bevakare. Som helst ser att det de bevakar fortsätter vara just det, bevakat.

Vi blir hågkomna för vårt mod, för vår ödmjuka obeveklighet, för vår vilja att låta våra drömmar slå in, för vår ihärdighet, för vår förmåga att inte tappa tron på att det vi gör är meningsfullt, tjänar ett syfte. Och för att vi minns vad som en gång fick oss att sträva och utsätta oss för fara. Oegentligheter, att stå upp mot oegentligheter, att söka dem. Och inte bara söka dem, utan att berätta om dem. Och på så sätt försöka förhindra deras reproduktion. Skrämma från att utföra dem. Nagelfara för att minska maktens förmåga att korrumpera. Och de korruptas makt. Samtidigt är makt en både edsvuren fiende och en allierad. Oegentligheter står ofunna för den som inte vet hur de söks och hittas.

Den maktlöse känner inte till dess existens och därav inte heller hur de söks. Den maktlöse forcerar sälla de grindar som stänger ute från möjligheten att berätta.

Den maktlöse forcerar aldrig de grindar som stänger ute från möjligheten att berätta om funna oegentlighet. Eftersom den som forcerat någon av dessa grindar, den som funnit och torgfört, inte längre är maktlös. Och är som sådan betydligt svårare att styra.

Den maktlöse bör göra det den blir tillsagd. Av den som innehar makt. Som tillsäger om det som bör göras. Mellan dessa två poler rör sig en journalist. Ständigt.  

Och därför jobbar jag inte som skrivande nyhetsjournalist. För jag kan inte som sådan leva upp till mina egna ideal.

På spaning efter de kurvor som flytt

 

Han säger att du har tappat flera kilo sedan ni senast sågs.

Och att det kanske kan vara farligt.

Att det var dina former som gjorde dig unik. Dina bröst, som nästan försvunnit, var runda då. Nu ser de ut som ett litet barns. Och så hade du mer stjärt. På bredare höfter. Men den ser fortfarande inte ut som en nästan höftlös liten flickas.

Han hoppas att du snart blir gravid.

Så att din kropp börjar förstå att fett kan man inte bara vägra. Du säger att doktorerna inte vet varför den inte funkar, din kropps förmåga att uppta fett. Att det är något fel med bukspottskörteln, eller något sådant. Och du hoppas också att det inte ska leda till att du går ner ännu mer.

Kvällstidningarnas bilagor har inga bantingstips den dagen. De har inte ens en rubrik om våldtäkt.

Du undrar vad som är fel, om det är något du har sagt.

Det är det inte.

Bara det att världen just i dag inte är deprimerande. Att det är som om den smärtan du bär raderar ut alla de andra. Han hittar ingenting om de andra krigen. Ingen löpsedel om blodiga sammandrabbningar. Det är som om någon strykit dem från agendan. Att sluggarna fastnade i en bredbandskabel på väg till redaktionerna. Som om alla på TT har tagit ledigt, olovligt. Har bara gått ut i solen och sagt: ”Det är fan ingen mening med att skrämma folk hela dagarna. Nu sätter vi oss och kramas och äter vars en baguette. Med Brieost.” 

 

Varför kan vi inte lyfta fram dessa smedflickor?

Det tycks mig som att vi inte alls längre lever i en värld av ord,
trots all skriftlig information som finns på internet och alla
dokument som flödar kring oss. Nej, tvärtom lever vi i en värld
där bilden är allt: teven är vårt altare, reklamen vår psalmbok och
filmregissörerna våra präster.
Litteratur är ju ett sätt att måla bilder med ord, att göra berättelser
som stillbilder. Särskilt tydligt blir detta i poesin, som i sin
form skildrar frusna ögonblick, känslorna kring det som blir kvar
när kamerablixten brunnit av. Märk väl också att det inte finns
några röliga bilder – 25 till 30 stillbilder
per sekunden blir till film.

Detta borde höja poesin till det allra
högsta.

Myten om patriarkatet

Vikingarna var skapare av en
mycket stark kultur som var bärkraftig
under flera hundra år. Jag tror
att en av förklaringarna var att deras
skalder sattes lika högt i samhället
som deras krigare. Allt traderades muntligt och därför lärde sig
alla hur en bra berättelse borde vara uppbyggd. De var inte först
och främst ett krigarfolk, utan bönder och framstående köpmän.
Reklam är också ett mycket effektivt berättande, och jag tror att
de visste hur de skulle varva krig och plundringsräder med fredliga
sysselsättningar. Och att använda myterna om vildarna från
nord för att bli ännu skickligare handelsmän.
Nåja. Hur ska vi då förvalta vårt arv? Oscar Wilde, den bäste i
mångt och mycket enligt mig, har sagt att vikingarna upptäckte
Amerika, men var smarta nog att lämna det. Detta finns det i dag
arkeologiska belägg för. ”Vi” var först, 500 år före Columbus. Och
vi mötte indianerna (skrälingarna), vi nordmän och kvinnor. För
vikingasamhället var inte alls så mansdominerat och patriarkalt
som man kan tro. Vikingakvinnan hade full rätt att vara landägare
och hantverkare, hon kunde neka att gifta sig med en man
hon inte ville ha, eller ta ut skilsmässa och gifta om sig. Hon var
fri att känna lust och det var ingen skam att få ett frillobarn.

Gudrid – en modern kvinna

Gudrid den beresta var en mycket stark och aktad kvinna som
upptäckte mången nya länder. Hon var dessutom gravid under
en av de hårdaste färderna till den stora kontinenten i väster, och
födde en son i Amerika, den första europé som fötts i landet.
Jag har nyligen hört en teori om flickor med krut i. Eowyn i filmen
Sagan om ringen framstår som en trånsjuk liten brud som
bara vill ha Aragorn. I böckerna är hon en krigarsjäl, som i Faramir
hittar sin jämlike och den stora kärleken. I filmen hoppar de
över Eowyn och Faramirs kärlekshistoria, den far förbi i en blick
och en handhållning. Eowyn platsar in i den där kategorin karaktärer
som man kan kalla för ”smedflickor”. De där starka, självständiga
tjejerna som aldrig får prinsen för prinsarna väljer uteslutande
oförargliga prinsessor. Aragorn väljer Arwen.
Smedflickorna har fått sitt namn från flickan som är smed i En
riddares historia. Även där väljer riddaren en vän och skir prinsessa
i stället för en stark och självständig kvinna. För att inte tala
om alla smedflickors urmoder, Rebecka i Ivanhoe. Den kloka,
smarta, vackra Rebecka som ändå inte har någon chans mot den
docklika lady Rowena.
Vad sänder det ut för signaler till små flickor/unga tjejer? Var
menlös så får du pojken. Om du är tuff och självständig har du
inte en chans…

Å andra sidan… att få prinsen är kanske inte det allra viktigaste.

Smedflickornas återkomst

Varför kan vi inte lyfta fram dessa smedflickor? Var är feministerna?
Gömda i ett träsk av queerteori och seperatism?
Men det börjar hända saker. Jämlikhetsforskaren Ingemar Gentz
skriver om den moderna mannen och hur maskulinitet i dag har
breddats. Det finns fler och fler som inser att
det inte alls är dumt att lämna makten
ifrån sig och släppa fram kvinnorna. Några
går så långt som att visa att det bara finns
fördelar med att stödja kvinnorna, genom
hemarbete och att vara till för kvinnans
behov. Kanske har teoretikern i Stockholm
sniffat upp vad som komma skall.
Smedflickornas återkomst. För om
männen förstår vad de har att tjäna
på att ge plats tror jag att vi inte
längre kommer att dyrka dessa
mesiga prinsessor som inte vågar
utnyttja sin fulla potential.
Det är lite märkligt att ”flickor”
idag, 2008, fortfarande kan få allt
genom att vara oförargliga, söta och
le. Pina sig själva och spendera näst intill
hela lönen på att se ”vackra”
ut. Men i ett samhälle som dyrkar
bilden är det inte så konstigt kanske.
Därför, minna herrar, våga bli en riktigt
viking du också, plocka upp diktsamlingen,
ställ dig vid spisen och börja
vandra på en guldbeströdd väg mot ett
starkt och bärkraftigt samhälle. Så kanske
nordmännens ”goda rykte” ännu en
gång flyger över jorden.

Litterärt mode och modet att vara litterär

Vad är det med detta koketterande med arbetarklassens attribut och perspektiv?

I bokskörden de senaste åren finns många exempel att hämta. Och de är alltid skrivna från en balkong högre upp. De som för pennan ser tillbaka på sin uppväxt i arbetarklasshem; de är givetvis inte kvar i detta. Längesedan nu en skribent kunde vara autodidakt. Kjell Johansson, Torbjörn Flygt – och om man utvidgar begreppet något – Zibignew Kuklarz. Berättaren är jurist, reklamman eller författare i dessa romaner. Befinner sig med andra ord långt ifrån industrigolv och kabeldiken.

Efter diverse modereportaget vet vi nu att det hetaste är att klä sig som en fattig arbetare från förra seklets början. Slitstark skjorta, värmande väst, som inte hindrar rörelsefriheten som en jacka gör, och jeans eller andra grova byxor.

Det var den gamla förklaringen till modet det.

Arbetarna hade inte råd att slita ut arbetsplagg i parti och minut, så de valde material som höll länge och gjorde att de kunde klara de långa arbetspassen och det höga tempot. Men det påbjudna på fritiden var – hel och ren. Dessa män skulle bli väldigt konfunderade om de såg att 1 300 kronor är ett vanligt pris för moderna jeans som ser ut att olyckligt ha fastnat i tvättmaskinstrumman, eller gått en närkamp med en flock hungriga vargar.
Jag blev i alla fall förfärad och gick tillbaka till butiken med mina nya jeans, givetvis köpta på rea. De hänger tyvärr kvar i min garderob – trots bister uppsyn och vad jag tyckte bra argument för att få pengarna tillbaka. Jag fick dock ett par överblivna garbadinbyxor som bonus. Vissa expediter innehar verkligen en övertygande charm. Nu verkar ju detta mode tack och lov sjunga på sista versen tycker en sida av mig. Va! Redan dags dags att köpa nya, de är ju inte riktigt sönder än, bara på låtsas, tycker den andra.
Design, ja.

För att klä dig i helrätt arbetarstil vill det till att du verkligen har sedlar i plånboken… Förutom jeansen, äter en av designern påbjudet sliten Dolce & Gabbana väst upp en stor del av en städares månadslön. För att inte tala om mina kompisar tidningsbärarna. De gör slut på hela lönen, om de nu inte jobbar ”extra” någon annan stans.

Men jag såg nyligen en trafikväst på en större matvaruaffär för knappa 40 kronor. Jag köpte den.

Fattig arbetare är jag ju redan.

För ni kan väl inte på allvar tro att jag knäcker extra som krönikör av någon annan orsak än den höga lönen. Dagstidningar betalar rena fantasiarvodena… Det är en fantasi att få anständigt arvode, alltså. Nej, livet och skrivandet är ett lidande.

Tur att man är masochistiskt lagd.

Tack vare trafikvästens låga pris kan jag nu äta falukorv på fredag och dessutom få några hundra över att skänka till Rädda barnen – och dessutom vara inne. (Den bör användas ute stod det på emballaget, men allt som är tryckt är ju inte sant.)

Alternativet var att rota fram min morfars ylleväst. Men han var väldigt rakryggad, så den passar nog inte mig ändå. Lika bra att låta den ligga i malpåse och plocka fram den när modegurusarna förläst sig på läran om skadeinsekter och noga ritat scheman för var och hur detta plagg ska få den rätta locken av förlorare i en närkamp med tygtuggande svärmare. Ett snyggt malhål precis vid ryggslutet är minsann inte så lätt att fixa till.

”Ey len, mig vara kirurg…”

Någonting har hänt med arbetar(klass)litteraturen. Denna gamla
goda tradition uppburen av autodidakter som saknar motsvarighet.
Tidigare handlade den om det knappa och hårda livet som
arbetare och skildrades av självlärda skribenter som själva levt
eller levde med fötterna på industrigolvet och händerna ständigt
såriga av dagens värv.
I den moderna arbetarlitteraturen däremot skildras liv i periferin.
Samma villkor, samma hårda leverne, men utan koppling
till arbetslivet. Och kanske är det ett självklart byte av fokus. Länge
har det sagts att det inte finns någon arbetarklass i Sverige. Det
som inte betecknas finns inte… Sverige
är dock ingen socioekonomisk
lök – där en liten del tillhör toppskiktet,
de som äger och styr, och en
liten del botten, de som inget har och
över ingen råder, och i mitten en stor
medelklass; arbetarna som nått villa,
Volvo och videostadiet: som materiellt
har en standard som tidigare
endast var förunnad den bildade medelklassen. För det som fattas
är friheten. Denna nya ”medelklass” styr inte över sina egna
villkor, jobbar för någon annan och har mycket små möjligheter
att påverka. Offentlighetens arena tillhör fortfarande de bildade
klasserna, även om många yrkesverksamma i detta skikt har avsevärt
lägre lön än de anställda från den maskerade arbetarklassen.

Vi lever alltså fortfarande i socioekonomisk pyramid.

Men under denna, i pyramidens botten, finns en grupp människor som inte bara materiellt
halkat efter. Deras villkor liknar de som arbetarna hade
under början av 1900-talet. Dagens arbetarklass består av de som
inget arbete har. Av de som är helt utestängda från möjligheterna
att påverka, som skuffats undan i ”betongreservat” utanför städerna.
De kämpar för upprättelse, de kämpar för erkännande, de
kämpar för att få finnas. Den moderna arbetarlitteraturen skildrar
följaktligen livet i förorten.
Med sådana författarnamn (och skildringarna i ditos romaner/
dikter) som Jonas Hassen Khemiri, Daniel Boyacioglu, Alejandro
Leiva Wenger, Johannes Anyur, Zbigniew Kuklarz och Hassan Loo Sattarvandi står
det klar att dagens arbetarhjälte inte är uppfödd på mjölk från
svenska bondbyar, inte stått vid maskiner som svarvat nya kullager
åt SKF eller bockat plåt till Volvobilar av tidig modell. De har
i stället lyckats skapa en något så när fungerande tillvaro – under
nivån för existensminimum. Trångt boende, som i längorna och
torpen under seklets början, med mössan i hand väntandes på
något tillfälligt jobb hos någon släkting som lyckats får några hjul
att rulla med medel från hemlandet eller sparsamma släktingar
(för några lån till egna verksamheter går inte att ta i svenska banker).
Eller med Boyacioglus ord: ”Vit makt och svartskalleförakt
som tack för grym jävla bra svart arbetskraft”.
Tio procent av Sveriges befolkning är av utländsk härkomst. De
från denna lilla grupp är ofta väl utbildade, alltid begåvade –
annars hade de aldrig lyckats ta sig till ett så litet land i den kalla
nord som Sverige är vid en jämförelse. Därför har vi löjligt högt
utbildade korvförsäljare, barnskötare och pizzabagare. Är pizzaslicen
perfekt skuren? Din pizzabagare kan vara kirurg… för
som Boyacioglu skriver: ”Cement/ gör mig inkompetent” och även
om du inte är arbetsförmedlare är det kanske något att fundera
över.
Mindre smarta eller bara mer desperata, det finns också de som
sålt hus och hem för en biljett med Asyl airways
och kryssat i rutorna: önskas passförlust?
Båtflykting? Politiskt förföljd?
För att sedan utnyttjats grovt av krämare
som marknadsanpassat lidande
och håller kommersen i gång i denna
cyniska ”bransch”. Och offren hamnar
definitivt inte på en pizzeria nära dig.
Nu när förlagen öppnat upp och
börjat se att det gäller att hänga
med, för att kulorna inte ska
rulla ned i grannens kassakista,
är följande undran inte
särskilt radikal – när ska resten
av samhället fatta och göra
likaledes. Kan bara hoppas att
vi slipper vänta tills hip-hopen
slår in dörrarna till jobb som
kirurg, kärnfysiker, sociolog
också. För den har verkligen
gjort ett svettigt värv när det
gäller musikbranschen (och
indirekt litteraturen, i synnerhet
poesin). Det fattas nämligen
inte välutbildade i Sverige, bara
personer med ”rätt” efternamn och
(grisblek) födelseattest.
”Och vem fan har sagt att jag är
Invandrare från förorten/ Jag är en
svenne från Syrien …”
Den skarpe Boyacioglu, igen…

Mångkulturalism – till vilket pris?

Sveriges regering har okritiskt anammat sagorna om mångkulturalism. Det verkar gemene man också gjort. Vad vi som medborgare bör fråga oss är om dessa liksom andra idéer går att överhuvudtaget kritisera.

Vad innebär mångkulturalism?

Visst, det är fint och bra att ha det som överbyggnad, det är fint och bra att se till alla människors lika värde.
Jag hävdar dock att idén om mångkulturalism som sådan går tvärs emot detta. Vi i Sverige tillämpar en politik som mörkar fördomarna och tror att om vi lägger locket på och inte diskuterar detta – utan enas på bred front om att vi ska leva i ett mångkulturellt samhälle till vilket pris som helst – så svälter vi ut rasismen.
Det praktiskt tillämpningen av idén ger tvärt om grogrund för rasism. Inte bara mellan svenskar och invandrare utan även mellan olika invandrargrupper. Vad gör vi då under mångkulturalismens flagg? Vi skapar getton, vi reducerar medborgare till en ny socialgrupp, nummer fyra, och vi tar ifrån våra nya medborgare rätten att känna sig delaktiga: gör dem maktlösa. Varför? Det finns forskning att tillgå, bland annat från Tyskland, vi kan blicka över sundet och se vad Danmark kämpar med för problem kring detta Men då måste vi våga diskutera och kritisera, och då blir man per definition rasist i Sverige.

Vem vill vara det?

Marginaliserade människor tar till de metoder som hjälper dem att överleva. Det är inte konstigt. Kan vi inte hjälpas åt att avmarginalisera i stället för mångkulturalisera? Hemlösa och alkoholister har vi större överseende med. Deras handlingar bottnar också i en marginalisering. (Så även med rasister.) En önskan att finna en identitet. Att vara missbrukare är bättre än att vara ingenting. Aleksandra Ålund har skrivit om detta i ”Multikultiungdom. Kön, etnicitet, identitet” och tagit upp problemen med att vara två- eller flerkulturell: mångkulturell på ett individplan.

Tänk om någon genom ett effektivt samhällsmaskineri tog ifrån dig din identitet. Reducerade dig till en marginaliserad och maktlös människa. Tror du då att du skulle ge upp, eller fortsätta kämpa för din överlevnad och för att bli bekräftad så att du i alla fall visste att du fanns? Att vara en avskydd person är i det läget bättre än att inte vara en person överhuvudtaget. Att vara en gängmedlem är bättre än att inte ha någon familj alls. Att leva ut trauman är bättre än att låta dem äta dig inifrån.
En mångfasetterad syn på mångkulturalism tar med problemen i beräkningarna och förbereder för att klara av dessa innan man sjösätter skutan i stället för att hoppas på att kunna täta hålen under gång.

Rosengårdskolan i Malmö har genomfört ett projekt i denna anda som fallit väl ut. Kodorden har varit inflytande, bekräftelse och delaktighet.
Varför läsa handboken och ritningen innan man monterar ihop radioapparaten? verkar emellertid vara dagens melodi. Och att låta mångkulturell i praktiken betyda samma sak som marginaliserad. I så fall har vi en hord av ”tvättäkta svenskar” som också är mångkulturella – utan att veta om det. Jag hoppas verkligen att detta inte var tanken med begreppet från första början, då jag i sak inte ser något fel med en önskan att leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi är människor allihop. Med samma skyldigheter och rättigheter inom samhällets ramar.

Koll på organisationen av kolonister med organ

Att en stor del av de politiska eliten anser sig stå över lagar och regler, att de intar en sorts überattityd och inte behöver befatta sig med att betala skatt är inte ett sympatiskt drag inom borgerligheten.

Jag tror det blir deras fall.

För man kan inte ha en kapitalism med mänskligt ansikte, en reglerad kapitalism som bygger på goda värden och som värnar om människor. Det funkar inte så. Varför släpper de inte marknadsekonomin fri? Bort med alla skatter bort med all omsorg, låt bäste man klara sig bäst han kan. Girighet har alltid visat sig i alla politiska system.
Och fällt de som upprätthållit dem.
Och visst en obetald tv-licens är väl lite för futtigt för den häxjakt som det blev i media. Men minns Tobleroneaffären… Stegåtsidan kunde ju sagt att hon inte gillar public service, att hon vill ha kommersiellare teve, att digitalteve inte räcker som tecken på att public service är död och mammon regerar odemokratiskt. Att hon såg det som hennes uppgift som medborgare i ett demokratiskt samhälle att visa sin ståndpunkt genom civil olydnad. Men nej då.

Den borgerliga världen är lika dan i världen som i lilla Sverige. Bush bombar och kallar sin kolonisation fred. Industrialiseringen och därmed utsugningen av Kina och Afrika kallar vi bistånd och hjälp på vägen till ett demokratiskt samhällsbygge. Att ha en svart städhjälp kan man kalla barmhärtighet men lika väl kolonisation och tecken på världsordning i microformat: Var glad för att du får jobba som underbetald utan säkerhet.

Du som inte är västerlänning.

Du som inte tillhör övre skikten.

Du som inte äger produktionsmedlen och därför står över alla futtiga regler och lagar.

The world depends on me not you, säger borgerlighetens män till slöddrets kvinnor. Och det låter lite illa att det går så bra att foga in det i vackert prat om individualism.

Om ingen har makt, finns det ingen makt.
Den som bara har makt över sig själv kan inte trycka ned andra.

Individualism är ett redskap för bibehållande av maktordningen. Det är nämligen bara medelklass som kan vara individualister och inte vara beroende… eller tja svart arbetskraft måste vara utbytbar, finns det ingen arbetskraft blir de beroende av den, och just det kan man föra en politik som ser till att man inte blir. Men kalla det inte för att värna om välfärdssystem. Snälla lilla nya arbetarpartiet.
Att Pizzabagare fuskar med skatten visar bara att de är anarkoindividualister som inte vill vara beroende. Men dessa jagas. Det gör inte Ericsson när de lägger legotillvekning i Estland och Indien. När de anlitar företag som skjuter fackföreningsanslutna.
När de skatteplanerar bort miljarder. Det är nämligen så man gör, även hemma hos ministrarna. Och om det finns ett system så är det klart att man ska vara smart och nyttja det för största möjliga egen vinning. Det är väl individualistiskt. Eller i alla fall att tänka på sig själv som individualist.

Egoist? Varför är det ett så full ord. En egosist sätter sig själv och sitt eget bästa i centrum. Alltid på bekostnad av andra?
Tja, om ens egna behov är ens egna och inte någon slags representation, någon slags manifestering av självet och positionen, kan det kanske vara bra att egoistiskt sätta sina egna behov i centrum. Det kan ju vara så att det blir mer över till andra då. Man går inte i ledet. Köper inte det alla andra har.

En viss position kräver att man faller in i ledet. Det är ofta samma människor som anser sig vara liberala individualister som köper en stadsjeep för att alla andra på departementet har det. Men så ska det ju vara.

Konsumtion bygger på att vi är missnöjda eller känner att vi saknar något. Gör vi inte det kan det skapas behov. För hjulen måste snurra. Förlorar egentligen arbetarna mest på att de står stilla, hjulen?

Med borgarna blir vi inte medborgare med lön

Hör ni också ekot från gamla tiders drängvandringar?

Landets arbetslöshetskassor översvämmas av ansökningar om ersättning. Resurserna som läggs på administration spräcker budgetar innan de ens är lagda. De som tvingas vänta på sin ersättning har inga andra val än att vända sig till socialbyråerna för ekonomiskt bistånd.

Detta kräver dock planering.

Redan tre veckor innan du är pank ska du helst ha en färdig bunt kopior av allsköns intyg och dokumentation på dina utgifter. Att skaffa dessa tär på bland annat arbetsgivares och utbildningsinstansers knappa resurser. Återigen administrationskostnader. Och har du bråttom med att betala dina räkningar, för att inte hamna än längre ned i ekonomins sankmarker med betalningsanmärkningar och utmätningar, kanske socialkontoren kan tänka sig att ställa upp med ett lån. Detta gäller särkilt studenter och arbetslösa som väntar på sin ersättning. De kommer ju att ”få” pengar i sinom tid, och då kan de betala.

Och komma efter igen.

Dagens arbetsmarknad utgörs allt mer av projektanställningar, vikariat, visstidsanställningar och honörsorden är rörlighet och flexibilitet. En rävsax som är redo att slå igen sina järnkäftar när som helst. För att kunna jobba behöver de flesta tak över huvudet och mat. Hyror ska betalas i förskott (om du ens får ett hyreskontrakt utan anställning…). Så är systemet. Lön får du i efterskott. Så är systemet för de icke ”fast” anställda. Behöver det sägas att den ekvationen inte går ihop? Och rörligheten – det är bara den absoluta toppen som har råd att ha bostad på flera ställen samtidigt. Att ha en bostad där det just då passar arbetsmarknaden stavas rotlöshet och för låglönegrupper kan det mycket väl innebära ett hem i en rostig kombibil.

Detta får mig att tänka på gamla tiders drängvandringar och allmänna fardagen (eller veckorna) som inföll på hösten efter skördearbetets slut. Drängarna och pigorna vandrade då iväg och sökte nya ”arbetsgivare”. En ränsel på ryggen och en halmmadrass hos den storbonde som för tillfället behövde dränghjälp, så var systemet och det förändrades inte särskilt mycket under statartiden, ja än senare – Gunnar Sträng tog krafttag mot detta så sent som på 1940-talet.

Vilket får mig att tro att det då liksom nu inte alls är fel på viljan att arbeta, en ståndpunkt som verkar vara populär, problemet är snarare att det för stora grupper i dagens system, helt enkelt inte är möjligt att ta jobb med svidande korta anställningsavtal. Att få ihop en buffert, via bidrag eller a-kassa och synnerligen snålt leverne, för att kunna leva den där första månaden innan lönen från den korta anställningen, är en så tidskrävande syssla att den inte med lätthet kombineras med ett heltidsarbete. Att bidragen och ersättningen för övriga ”lediga” dagar sänks i orimlig omfattning av de futtiga timmar du jobbat är ytterligare ett skäl.

Medborgarlön löser inte problemen med korta anställningar eller inga anställningar alls, men skulle kunna återge de grupper som drabbas av dem en viss värdighet. Att arbetslös har blivit arbetssökande har nämligen inte bättrat på stoltheten över att vara det, för att inte tala om ”statusen” i bidragstagare. Dessutom skulle administrationskostnaderna minska. Och som frontmannen i Sverige för medborgarlön, Lasse Ekstrand, skriver: ”alla ska ha rätt till en minimiinkomst utan att det förväntas en motprestation. Man får lön för att man är medborgare, inte för att man dygnet runt, utan att ha något att invända, står till den nyckfulla arbetsmarknadens förfogande.”
Det betalas ut 54 477 miljoner av Arbetsmarknadsverket och administrationskostnaden för detta är 4 436 mijoner, kostnaden för A-kassa uppgick 2002 till 22 689 miljoner, Socialförsäkringen (exempelvis barnbidrag, folkpension, Kas, bostadsbidrag) kostade 2002 381 124 miljoner och att administrera detta kostade 9 878 miljoner och kostnaden för ekonomiskt bistånd/socialbidrag uppgick 2004 till 8 527 952 000 – drygt 8 miljarder.
Vi sjuttiotalister, fostrade av 68-generationen, föddes upp på ideologi. Några decennium senare står det klart: det blir man inte vidare mätt av. Medborgarlön, det vill säga ideologi omvandlad till valuta och sedan mat, gör en i alla fall mätt. Så kan varje människa sedan fritt välja om den vill bli mer än mätt. Ett beslut som medborgarna då har ekonomisk möjlighet att fatta. Försöken med friår tycker jag är ett steg i rätt riktning. Effekterna av medborgarlön kan mycket väl bli att de som vill arbeta mindre kan göra det (mer permanent) och då ökar ju antalet arbetstillfällen. Eller så kan man välja att syssla med värdeskapade aktiviteter som kreativ kulturproduktion, ideelt arbetet i fotbollsföreningen eller kanske hjälpa till på ett ålderdomshem och erbjuda tid – att lyssna och prata. För vi är kanske inte så fria som vi tycks tro. Ekstrand skriver: ”Den livegne tillhör jorden och ger jordägaren avkastning utan att kunna bryta ”anställningsförhållandet”. Den ”fria” arbetaren – arbetstagare som han kallas med modern språkbruk – däremot säljer sig bit för bit. Han auktionerar bort åtta, tio, tolv, eller femton timmar av sitt liv dag efter dag till den högstbjudande – det vill säga till råvarornas och arbetsverktygens ägare – kapitalisten. Arbetaren tillhör varken någon ägare eller jorden. Men det antal timmar av det dagliga livet som han säljer tillhör den som köper dem.”

Med andra ord, medborgarlön kan få fenomenet drängvandringar (”flexibla och rörliga arbetstagare”) att bli ett minne från ett en gång ”feodalt” samhälle, i stället för en krass verklighet i tjänste- och informationssamhället.